Dyrbar tid

Jag vänder balkongkrukorna upp och ner, det rasar ner alldeles för blöt jord och växter som dog när det var frost natten tills igår. Jag mailar kors och tvärs, försöker få tag i någon att intervjua för min sista inlämningsuppgift. Känner mig oinspirerad, halvhjärtad. Får äntligen ett positivt svar och börjar skriva ihop en intervjuguide, tänker samtidigt på hur skönt det var att luncha ute med J igår när jag struntade i att plugga. Att inte bara jobba på, som man gör, som jag gör.

Ibland tänker jag att det är dumt att jag studerar samtidigt som jag är föräldraledig. Men samtidigt ser jag hur Lillcyklisten äntligen glatt går iväg och vinkar hejdå mamma utan att ens se sig om. Hur han blir lite ledsen när jag hämtar honom mamma jag vill inte gå hem från förskolan. Det är inte att han har vantrivts, men kontinuiteten gör all skillnad i världen. Jag försöker påminna mig själv: det är ett systemfel som gör att jag känner mig tvungen att plugga för att min son ska få tillräckligt med tid på förskolan för att känna sig trygg. Det är ett systemfel som gör att jag ofta har tankarna på ett annat håll när jag leker med Minicyklisten vars utveckling går i sån rasande fart att jag inte hinner med.

Den här dyrbara tiden. Som aldrig kommer åter. Som sliter en i stycken och bombarderar en med kärlek. Hur ska vi kunna minnas den som den var?

En öl längre bort från självutplåning

Så händer det plötsligt. Jag springer på en av våra oändligt många trevliga grannar som är gräsänka, vi pratar om att träffas och ta ett glas. Nu när jag inte är fast i ammandet längre. Ikväll? Jo, men ikväll passar! När vi susar ner för backen genom kyrkogården känns det som om gravarna stämmer upp i en hurrakör och jag tänker här har jag inte cyklat i mörkret sen 2018 och sen beställer vi varsin öl och pratar i tre timmar om var vi kommer ifrån och om att det saknas litteratur som skriver om moderskap och födande ur ett mer existentiellt perspektiv.

 

Det är som att långsamt landa i sig själv. Jag saknar Minicyklistens spädbarnstid och kan inte riktigt förstå att den har varit över länge redan, men känner också tillförsikt. För det är så lätt för mig att helt uppgå i familjevarandet och att, utan att tänka på det, åsidosätta alla mina egna behov. I viss mån är det säkert en bra förmåga, särskilt under barnets första år. Men betraktat ur ett längre perspektiv tror jag inte att självutplåning är rätt väg att gå. Eller att det är hälsosamt för mina barn att deras mamma inte har någon annan identitet än att vara mamma.

 

 

 

Nu kommer helgen och vi har klarat av tre hela veckor utan vab, jag kan knappt tro att det är sant. Tre saker hoppas jag på inför helgen:

 

1. Att alla rester från snuvorna som barnen har nu försvinner

2. Att jag och Lillcyklisten kan träffa en vän och hennes son och göra något roligt (åka spårvagn var Lillcyklistens förslag). 

3. Att jag ska komma på hur jag ska lösa det faktum att jag inte har någon fungerande telefon

Fredagsström

 

 

Och så slänger man in ett inlägg, så där två minuter innan man borde väcka ettåringen som sover i solen på balkongen. Om morgonen som började bra men slutade med migrän och ett barn som flög över styret, och tack hjälmen nu blev det mest förskräckelse. Hur han precis innan sa mamma jag ÄLSKAR backar och jag såg hur styret började vingla vingla men kunde inte göra något annat än ställa vagnen och springa efter. Ingen katastrof men en tråkig vändning som blev till en ledsen lämning, så klart.

 

Men sen, med ettåringen på café i väntan på att apoteket skulle öppna. En god frukost, mellanstor, smörgås, kaffe, ägg, yoghurt med müsli. Den fick mig att sakna H och långa frukostar, och jag längtar till Antikhallarna och den lilla kaviartuben som jag aldrig öppnar för jag gillar inte kaviar.

 

Kanske ska vi försöka hämta Lillcyklisten tillsammans, det har varit ett önskemål, men det blir så klart aldrig lika roligt i verkligheten. Mer svartsjuka och spring än kramar. Vi får se. Så börjar i alla fall helgen, och imorgon kväll ska vi äta ost och chark och fira att jag har slutat nattamma.

Sju timmar

Tänkte skriva att det plötsligt händer. Men är det plötsligt när man har försökt och kämpat aktivt i flera månader? Kanske inte. Jag nådde till slut en vändpunkt och det kom som en befrielse. Den fjärde natten sov Minicyklisten hela natten (jag vaknade så klart flera gånger av ovana), och härom natten sov jag i SJU TIMMAR i sträck utan att vakna. Vet ni hur otroligt det är? Jag minns inte ens när jag senast sov så många timmar i sträck men gissar att det var för drygt ett och ett halvt år sedan.

Det är märkligt vad det gör med en. Dels sömnbristen, dels känslan av att det bara är jag som kan lösa allt som har med Minicyklistens sömn att göra eftersom jag ammar. Det har varit fint att amma så länge, även om ett drygt år inte direkt är anmärkningsvärt länge. Det gick tills det inte gick, liksom. Och nu känner jag mig lite mer som mig själv igen, samtidigt som också är en annan.

Zombie at your service

Jag ska inte tråka ut någon med detaljer, men den här natten tog ändå priset. Till slut fungerade inte det sätt jag har försökt söva om Minicyklisten på, så nu blev det cold turkey-avslut med amningen. Ber till gudarna att nätter av den här typen bara är ett övergångsfenomen.

"Mamma, jag drömde om en maskin. Som kunde göra allt och som man behöver om man är död, eller gammal."

Någon sov i alla fall i natt, det gäller att glädjas åt småsakerna.

Då vad det bara att skriva klart den där hemuppgiften dårå...

ZzzzzZz

I morse var jag nära att gå från förskolelämningen utan skor, kom på mig själv i sista stund. Natten var något av en prövning och det hade varit så skönt att krypa ner under täcket och låtit någon annan hämta barn, vara ute i regnvädret, laga mat och fixa läggningen. Det värsta är att jag alltid blir som tröttast på eftermiddagen, precis då när jag behöver energin som mest. Vem har kommit på den idiotiska idén att det ska vara så egentligen?

 

Det jag längtar efter mest just nu, topp tre, är:

 

1. Sömn. En hel natts sömn. Jag har inte sovit en hel natts sömn sen kanske våren 2020. RIP korttidsminnet.

 

2. Gå ut och äta och dricka öl kvällstid. Nu tror jag iofs att det börjar bli möjligt, men det är klart att man är lite nojig när man har varit förstahandströstaren i ett år.

 

3. Öööh... säger väl sömn igen då.  

Vem jobbar heltid?

 

 

Vi tittar på fordon, cyklar i löv, beundrar (?) olika fordon som är starka och smidiga. Jag tänker på årsskiftet och att jag ska börja jobba. Att vara på jobbet känns bara roligt, men att barnen ska vara långa veckor på förskolan känns mindre roligt.

Sen Lillcyklisten föddes 2018 har vårt liv varit så annorlunda jämfört med tidigare, och plötsligt har hemmavarandet blivit norm. Det har gått från föräldraledighet till studier till föräldraledighet igen och parallellt med det pandemi och distansjobbande. Inte för att någon av oss skulle vilja vara hemma med barnen på heltid, men oj vad man vänjer sig vid att någon alltid slutar tidigt eller är hemma och kan laga mat. Från att inte ha reflekterat så mycket kring heltidsarbete har nya förväntningar på livet liksom smugit sig på. 

Det är ju inte särskilt konstigt att vilja tillbringa tid med sin familj, eller att inte vilja stressa till och från jobbet för att barnen inte ska vara på förskolan så långa dagar. Men det är ändå som om vi båda är överraskade över hur konstigt det känns. För vi har inte arbetat heltid samtidigt sen innan Lillcyklisten föddes så det blir en helt ny tillvaro. Att Minicyklisten också ska gå på förskolan, och lika långa dagar som sin storebror, det är också något alldeles nytt att förhålla sig till.

Vi får se var vi landar. Jag undrar dock hur många av alla föräldrar jag träffar som jobbar heltid? Kanske ska jag börja fråga. För det är ju ändå så att många verkar hämta sina barn "tidigt" (alltså typ mellan kl 15-16) och gör de det kan jag inte förstå hur de samtidigt skulle kunna jobba heltid.