Vi tittar på fordon, cyklar i löv, beundrar (?) olika fordon som är starka och smidiga. Jag tänker på årsskiftet och att jag ska börja jobba. Att vara på jobbet känns bara roligt, men att barnen ska vara långa veckor på förskolan känns mindre roligt.
Sen Lillcyklisten föddes 2018 har vårt liv varit så annorlunda jämfört med tidigare, och plötsligt har hemmavarandet blivit norm. Det har gått från föräldraledighet till studier till föräldraledighet igen och parallellt med det pandemi och distansjobbande. Inte för att någon av oss skulle vilja vara hemma med barnen på heltid, men oj vad man vänjer sig vid att någon alltid slutar tidigt eller är hemma och kan laga mat. Från att inte ha reflekterat så mycket kring heltidsarbete har nya förväntningar på livet liksom smugit sig på.
Det är ju inte särskilt konstigt att vilja tillbringa tid med sin familj, eller att inte vilja stressa till och från jobbet för att barnen inte ska vara på förskolan så långa dagar. Men det är ändå som om vi båda är överraskade över hur konstigt det känns. För vi har inte arbetat heltid samtidigt sen innan Lillcyklisten föddes så det blir en helt ny tillvaro. Att Minicyklisten också ska gå på förskolan, och lika långa dagar som sin storebror, det är också något alldeles nytt att förhålla sig till.
Vi får se var vi landar. Jag undrar dock hur många av alla föräldrar jag träffar som jobbar heltid? Kanske ska jag börja fråga. För det är ju ändå så att många verkar hämta sina barn "tidigt" (alltså typ mellan kl 15-16) och gör de det kan jag inte förstå hur de samtidigt skulle kunna jobba heltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar