I morse var jag nära att gå från förskolelämningen utan skor, kom på mig själv i sista stund. Natten var något av en prövning och det hade varit så skönt att krypa ner under täcket och låtit någon annan hämta barn, vara ute i regnvädret, laga mat och fixa läggningen. Det värsta är att jag alltid blir som tröttast på eftermiddagen, precis då när jag behöver energin som mest. Vem har kommit på den idiotiska idén att det ska vara så egentligen?
Det jag längtar efter mest just nu, topp tre, är:
1. Sömn. En hel natts sömn. Jag har inte sovit en hel natts sömn sen kanske våren 2020. RIP korttidsminnet.
2. Gå ut och äta och dricka öl kvällstid. Nu tror jag iofs att det börjar bli möjligt, men det är klart att man är lite nojig när man har varit förstahandströstaren i ett år.
3. Öööh... säger väl sömn igen då.
2 kommentarer:
Om det är någon tröst kan jag säga att jag, som inte har barn, har känt mig som en småbarnsförälder det senaste 1,5 året, med pandemin. Nu är det väl tillbaka ungefär som förut, men kvällarna innan var lite präglade av någon slags tanke om att "nu hade man ju lika gärna kunnat vara småbarnsförälder, för här händer ju ändå inget". Men ja, sömnen ska jag iofs inte klaga på...
Ja, men alltså på sätt och vis är det en tröst att det inte bara är vi som har saknat att vara ute bland folk, man känner sig lite mindre ensam. Glad över att det är min andra föräldraledighet dock, det har säkert varit jättetufft för alla förstagångsföräldrar utan föräldragrupper och liknande.
Skicka en kommentar