På tal om...

... att vara mammafrisk, alltså egentligen inte frisk men så pass osjuk att man kan återgå till mammandet, så borstade jag tänderna på snart femåriga Lillcyklisten när han såg mig djupt i ögonen med undrande min och frågade:

"Mamma, vad är det där röda som sprakar i dina ögon?"

Jag tror jag sa blodkärl eftersom trötthet låter trist, men jag borde ha sagt att ögonen blir så när en mamma har använt nästan alla sina superkrafter.

Krökta ryggar

Jag sitter på golvet, med krökt rygg och klär min ena sons leksaksalpackor i små små kläder. Inte för att han ber mig, utan för att jag ska dammsuga och vet att de små kalsongerna och västarna lätt åker in i dammsugarslagens stora hemska tratt. 

I förmiddags hade jag lyxen att gå med bara ett barn till biblioteket, vi kan väl kalla min hälsostatus för mammafrisk, det vill säga så pass frisk att jag kan agera mamma igen. Samtidigt var Cyklisten iväg med andra barnet och köpte en trampcykel som han märkligt nog kunde cykla på utanför cykelaffären. Lillcyklisten valde mellan en röd och en lila, det landade på en lila och han fick till sin stora glädje både ringklocka och stödben. Nu ska den bara monteras ihop och sen får vi springa runt på gården med böjda ryggar resten av våren, en med Lillcyklisten på trampcykel och den andra med Minicyklisten på balanscykel.

Inatt sov jag. Hela natten. Drömde om borttappade plånböcker men blev inte väckt en enda gång, utan vaknade av mig själv (!) kring kl.6 och låg och läste en stund tills barnen började knorra. Det är sådana morgnar jag inser att det kommer en annan tid, en tid då vi sannolikt behöver tjata upp barnen ur sina sängar snarare än tvärtom. Men än så länge tycker vi att det är sovmorgon när vi kan gå upp 06:45 en lördag. Helt otänkbart för bara ett år sedan då Lillcyklisten fortfarande envisades med att vakna strax efter 05.

Vad vill jag ha sagt med dessa spridda betraktelser? Ingenting särskilt antar jag. Mer än att det är fint att se sina barn lära sig nya saker. Och att vi är en familj som gillar att cykla.

40 grader i april

Det är inte utetemperaturen utan temperaturen i min kropp, eller det var det igår, jag hade så ont i kroppen att jag inte ens kunde somna när jag vilade. Idag har varit marginellt bättre men jag tror inte jag kommer att bli frisk till helgen. Det blir en lång långhelg. 

Som man ska när man är ordentligt sjuk har jag vilat (tack till gudarna för att ingen annan har blivit sjuk än) och konsumerat tv-serier. 

Jag är just nu mitt uppe i And just like that, efter en generande start tycker jag faktiskt att den har tagit sig hyfsat trots all upptagenhet vid att vara politiskt korrekt ur alla perspektiv på ett ganska oföljsamt sätt. Nåväl. Lagom när kroppen om vartannat känns som att den håller på frysa till is/brinna upp. Jag har också kommit en bit in i Pieces of Her som är en thrillerserie baserad på en Karin Slaughter-bok, den har funnits på Netflix ett tag och är väldigt spännande.

Övrig sjukdomskonsumtion har bestått i att lyssna klart på Lucy Diamonds The Promise och påbörja läsningen av Ulf Kvenslers Sarek. Allt i små portioner med tupplurer emellan. 

Hoppas ni slipper vara febriga där ute!

Alldeles tyst

Regnet känns varmt och vårigt, jag har på mig keps under regnjackan för att slippa få blöta glasögon, Minicyklisten "rumpa rumpa rumpa rump" till tonerna av "Blinka lilla stjärna". Allt brunt är bajs, alla ord kan bytas ut till bajs, det är intressant hur ett barn kan vara som en uppslagsbok för en specifik ålder. Det är något nytt, att kunna följa utvecklingsfaserna så tydligt. Där den ena har hoppat runt, skenat iväg, stretat emot bebistid och bebisgos och istället hittat sin form ju äldre han har blivit, går den andra bara rakt in i de olika faserna och liksom omfamnar dem.

Jag skriver på tangentbord för första gången sen i början av året, på den här platsen alltså. Tankarna flyter friare när fingrarna får knappra sig fram, det är inte samma sak att skriva i mobilen. Men jag gör ändå hellre det än låter bli. Tänk att den här platsen finns och har funnits så länge. Tänk att det går att skriva något som någon ibland läser men antagligen oftast inte, samma text hade kunnat skrivas i ett dokument, men det är ändå något med den där tänkta mottagaren. Det skapar en känsla av mening att orden inte bara stängs in bakom två pärmar i ett block, eller i en mapp på skrivbordet. 

Idag är det tisdag, jag har en ensam förmiddag hemma, jag är ledig fram till lunch så när som på ett kort morgonmöte. Tvättmaskinen hummar i köket, men i övrigt är det alldeles tyst.

Ljuset och febern

Tröttheten efter lördagen i solen visade sig vara feber, hur mycket feber kan man ha, man orkar inte ens undra. Men efter förmiddagens hällregn som spolade bort en del pollen kom solen fram, jag stack ner några luktärtor i jorden, tänkte på författarsamtalet jag ska ha imorgon. 

Är det någon bok man ska prata om i ett halvfebrigt tillstånd är det väl ändå Detaljerna som handlar just om en febrig kvinna som tänker på olika relationer hon haft i sitt liv. Jag hade velat läsa om den ordentligt innan imorgon men får se mig besegrad, som tur förberedde jag mina frågor förra veckan. Nu känns det ändå som att jag kan sova bort det värsta inatt. Och hoppas på en snäll publik och en välvilligt inställd författare.

På tal om böcker läste jag precis ut Camilla Grebes Välkommen till Evigheten som var en snyggt utformad thriller med precis rätt mängd vändningar. Den var dessutom extra underhållande för mig personligen eftersom den handlar om karaktärer som jobbar i bokbranschen, både författare, förläggare, agenter och redaktörer, kul att känna igen beteenden och tendenser som också förekommer i boklådor. Detta ord förresten, boklådor, var helt främmande för mig när jag flyttade till Sverige. Vad då lådor? I Finland pratar man om bokhandlar. Nu känns det chockerande nog som ett rimligt ord för mig att använda. Hursomhelst. Camilla Grebes brukar vara skicklig och jag tycker absolut hon lyckades också den här gången. 

Vi orkade ta oss ut

Det där när man står och dividerar på lördagmorgon medan barnen ser på Barnkanalen, ska vi orka ta oss iväg nånstans, ska vi går ner till torget där det är någon slags vårfest, ska vi bara hänga här uppe på höjden? Jag fick lite panik av tanken på att vanka runt här uppe en lördag till, särskilt när prognosen lovade 19 grader. Man får bara fatta ett beslut trots att man egentligen inte orkar och kanske mest av allt skulle behöva vara för sig själv.

Vi landade i alla fall här, på Vrångö, efter hetsigt pastakokande och en svettig cykeltur till Saltholmen. Man ångrar sig inte när man väl kommer ut.

Det plockades snäckor och klättrades på klippor och åts glass och var nästan idylliskt. Några skrubbsår som föranledde panikskrik och oroade vuxna (inte vi alltså) som vi log lugnande mot, nej nej, det är ingen fara med honom. En breakdown när vi väl var hemma och jo, glömda bestick, så jag och Cyklisten fick slafsa i oss pastasalladen med händerna precis som barnen gjorde. Hursom. En lite bättre lördag.

Pollen

Alla mår lite konstigt, möjligen med undantag för Minicyklisten. Cyklisten mår illa, Lillcyklisten är röd i ansiktet och trött och arg. Fienden har beslagtagit Göteborg. Jag vill duscha den ur håret så fort jag kommer hem men har den förnedrande uppgiften att gå och köpa blöjor efter att barnen har somnat. Förnedrande för att den lilla egentid du har, den ska få lysa klart och just idag sa jag åt Cyklisten "idag orkar jag inte ha en familj" och han nickade igenkännande.

Inte för att veckan har varit dålig på något sätt, jag skulle bara behöva få vara någon helt annanstans i några dagar. Få vara ensam, eller tillsammans med någon annan, men i ett sammanhang där det är helt irrelevant att jag har en familj. 

Jag kommer också ihåg den här känslan från andra år, pollenchocken och den medföljande tröttheten. Att det inte är så mycket kli i näsan och nysningar som är jobbigt utan just chocken kroppen får av alla de mikroskopiska partiklarna som letar sig in överallt.