Regnet känns varmt och vårigt, jag har på mig keps under regnjackan för att slippa få blöta glasögon, Minicyklisten "rumpa rumpa rumpa rump" till tonerna av "Blinka lilla stjärna". Allt brunt är bajs, alla ord kan bytas ut till bajs, det är intressant hur ett barn kan vara som en uppslagsbok för en specifik ålder. Det är något nytt, att kunna följa utvecklingsfaserna så tydligt. Där den ena har hoppat runt, skenat iväg, stretat emot bebistid och bebisgos och istället hittat sin form ju äldre han har blivit, går den andra bara rakt in i de olika faserna och liksom omfamnar dem.
Jag skriver på tangentbord för första gången sen i början av året, på den här platsen alltså. Tankarna flyter friare när fingrarna får knappra sig fram, det är inte samma sak att skriva i mobilen. Men jag gör ändå hellre det än låter bli. Tänk att den här platsen finns och har funnits så länge. Tänk att det går att skriva något som någon ibland läser men antagligen oftast inte, samma text hade kunnat skrivas i ett dokument, men det är ändå något med den där tänkta mottagaren. Det skapar en känsla av mening att orden inte bara stängs in bakom två pärmar i ett block, eller i en mapp på skrivbordet.
Idag är det tisdag, jag har en ensam förmiddag hemma, jag är ledig fram till lunch så när som på ett kort morgonmöte. Tvättmaskinen hummar i köket, men i övrigt är det alldeles tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar