'Tillbaka' betyder London

Nu är första delen avklarad. Jag bott i London i ganska exakt tre månader och är väldigt glad att vårterminen är så mycket längre. Att jag inte ens skulle kunna tänka mig hur det skulle vara att bara stanna en termin men att det är sorgligt att ta farväl av dem som gör det. Att jag stod i en sjaskig bar igår kväll och lyssnade till en kvinnlig rappare som rappade om kärlek och orättvisor och att det plötsligt var dags för G att gå hem och att det kändes så fint att ha fått riktiga vänner här. För trots att jag vet att jag träffar de flesta efter jul så fanns ändå den där känslan av hur slumpmässigt det är att just vi alla har träffats. Att jag och E sedan stannade kvar länge och pratade om lakrits och PJ Harvey och musik och så mycket mer som jag inte minns. I ölyra och musikeufori och den kalla vinden utanför, i en gratisbuss och en pizzeria. På en vinglig hemväg med en pizza i näven, en röd räv i min park som jag vinkade till innan jag låste upp ytterdörren. Hur spöklikt huset verkar nu när alla har åkt hem över jul. Men också, allt det som bara nästan är här, som jag läser i brev och mail, alla dem som jag är van att prata med varje dag.

Så: jullov. Ett plan från Gatwick. En tågresa genom ett platt Finland. Att få sova i en bekväm säng i nästan två veckor. Att ha en tur-och-retur biljett som går till Finland. Men att 'tillbaka' betyder London.

Snökaos och lättnad

Idag har det varit juligt i London. Snön har hittat hit och den förvirrar folk och fä till den grad att föreläsare tappar tråden och stirrar gapande ut genom fönstret. Dagens vegetariska lunchalternativ bestod av något som påminde om morotslåda och de distignerade herrarna som serverade var iklädda tomtemössor. Och jag är klar med alla mina uppsatser. Nej vänta, jag menar:

JAG ÄR KLAR MED ALLA MINA UPPSATSER!

Visst, det krävs vissa finputsningar och lite stavningskontroll här och där men i stort sett är jag klar. Sju uppsatser på fem veckor känns som något jag definitivt kan dunka mig i ryggen för (även om precis alla andra studerande här har samma arbetsmängd). Snart ska jag träffa mina kaffekumpaner A och O vid ett café i Covent Garden. En filmvisning och en föreläsning var och sen har jag jullov på riktigt.

Finland-style II

Jag kom just hem från lussekattsbakning initierad av norska O som lyckades med mycket gott resultat. Det blev riktigt Lucia-firande med adventsljus, dikter (!), glitter i håret och luciasång. Eller något som liknade luciasång, en blandning av norska och svenska ord till Sankta Lucia-melodin. Men aj vad man får magknip av nybakta bullar. Det visste jag ju nog men de var så goda. Jag vet inte om tyska A och engelska P blev förstkräckta av min och O's plötsliga traditionsiver men de påstod i alla fall att de tyckte om lussekatterna. Nu längtar jag efter julen.

Finland-style

Nu har jag haft mitt första besök, J och J stannade i London i en vecka och bodde hos mig halva tiden. Det har varit intensivt och riktigt kul. En välbehövd paus från pluggande som jag tyvärr får så lov att ta tag i igen. Men knappast idag.

Igår var jag på en julfest vid SSEES, School of Slavonic and East European Studies. Massor med god (spetsad) glögg och några pinsamt dåliga försök till att prata finska. Hade dock nästan glömt bort att festande Finland-style också oftast innebär krabbis Finland-style. Så idag blir det nog mest slötittande av Heroes och SVT-Play och kanske veckans sista dos av skräpmat. Om en dryg vecka blir det Finland-dags på riktigt.

Annat som vi har hunnit med den här veckan: skridskoåkning vid en rink utanför Tower of London, lite shopping på Oxford Street, regnigt besök till Camden, samt middagar, middagar, middagar.

Det är inte bara i Köpenhamn det händer

I lördags var det en enorm demonstration här i London med anledning av klimatkonferensen i Köpenhamn. Det var blåklädda och blåmålade människor överallt. Och alla ropade:

"What do we want?"
"Climate change!"
"When do we want it?"
"We want it now!!"

Jag är livrädd för folksamlingar som alla gör samma sak men det betyder inte att jag inte också ropar också inombords.

Cream Tea i Kensington Gardens

Nästan för vackert för att vara sant

Fina Regina. Om du någon gång befinner dig på en konsert med Regina Spektor: snälla, sjung inte med i sångerna. Hon kan yla så att man får kalla kårar på rätt sätt. Det kan inte du.

Oh...?

Idag har jag tillbringat hela dagen vid universitetet. Just nu har alla en hel del deadlines vilket betyder att bibban är fullproppad - och tyvärr har "min" plats varit upptagen hela veckan. Jobbigt eftersom jag har så himla svårt att koncentrera mig och ett hjälpmedel är att ha extrema rutiner av typen "sitta vid samma bord varje dag". Trots detta lyckades jag faktiskt få en hel del gjort och jag är nästan klar med min andra uppsats för "Nordic Cinema" som handlar om Lars von Triers och Jörgen Leths samarbetsprojekt The Five Obstructions (2003). Ytterligare en film jag kan rekommendera, speciellt för den som är intresserad av filosofin bakom dokumentärfilmande.

När jag bläddrade i Bill Nichols Representing Reality. Issues and Concepts in Documentary så snavade jag över en liten anekdot som har att göra med kollisionen mellan akademiker och icke-akademiker. Citatet är tillägnat alla som någon gång har varit i en situation där det inte har varit helt lätt att förklara vad det är man "egentligen håller på med":

When asked by friends and aquaintances to describe this book, I avoid calling it a work of cultural theory ("Oh, you mean something like Einstein's relativity theory?"), or a poetics ("Oh, I didn't know you could write a whole book in verse"), or an anatomy of criticism ("Oh...?").

En situation som man som humanist åtminstone inte är helt obekant med. Förresten: hurra för Babels hundrade program och för att deras sändingstid kommer att förlängas till en hel timme i vår! Daniel Sjölin är nog en fiffig snubbe.