Hemma bra och sommarpaus

Jag har varit hemma i två dagar och det känns förvånansvärt okej. Kanske kommer reaktionerna senare, kanske kom de innan jag åkte. Men på sommaren är allt liksom på ett bra sätt så bevarat från tidigare att det är enkelt att glida in i den tillvaron.

På fredagen flög jag alltså till Helsingfors där jag övernattade hos släktingar och på lördagen tog jag tåget upp till Jakobstad. Det råkade vara Föusjazz* samma kväll och det var ett bra välkomnande. Jazz och skvallrande med T och varma smörgåsar och då gjorde det inget att det ösregnade.

Nu tar Londonina sommarpaus. Säkert med undantag från några enstaka inlägg, men ändå. Nu ska jag försöka landa i den Österbottniska försommaren så att jag kan börja tänka på nästa projekt som heter Göteborg. Och det lär ni nog få höra om här så småningom.


*Föusjazz = gratis och professionell jazz i ett fähus i Larsmo. Kan det bli bättre?

Här var man lite bäst

För den som behöver tips på hur man hanterar att lämna ett ställe man tycker väldigt mycket om jag rekommendera en mild krabbis. Det försätter en i en lagom trevligt slö stämning och det finns liksom inte tillräckligt med energi till att tycka att allt är jobbigt. Jag har haft en fin sista dag. Kaffe vid två olika favoritställen. Hejdå åt O och H. Väntan på tentresultat med ett gäng Scandinavian Studies-människor. En öl i kårpuben. En halv kycklig och femton glas cokis med E. Nu lyssnar jag på The Xx, den musik som kanske bäst sammanfattar alla mina Londonkänslor. Jag ska ännu städa ur köksskåpen och försöka trycka in alla småprylar i min redan överfulla handbagage-rinka som väger kring 12 kilo.

Tentresultaten? Ja, jag kan meddela att den här bruden nog säkert är välkommen tillbaka till UCL om hon vill eftersom det blev tre stycken "first marks" och en "second mark". Bäst i klassen i mina två favoritkurser. Det fungerar tydligen bra att vara överambitiös på engelska också. Det känns också bra att skriva det antagligen sista blogginlägget från London och avsluta med skryt.

Så om du inte visste det så är jag bäst.

Fy

Och jag går hem från E's och tänker: "Det här är sista gången jag går hem från E's". Och det är alldeles för hemskt och jag vet inte vad jag ska tänka. Att det bara är just nu det känns förfärligt. Att jag har haft tur som har lärt känna människor som jag vill ha i mitt liv för alltid. Men det hjälper inte. Och jag gråter hela vägen hem och upp för trapporna och in i rummet och på sängen ligger min uppslagna resväska och gapar. Spyr kläder.

Och imorgon är det den sista dagen.

Jättebra och underbart

Jag har dragit mig för att skriva ett "nu ska jag snart åka"-inlägg men med bara två dagar kvar i London så tror jag att det är dags. Sanningen är dock att jag inte vet vad jag ska skriva. För det känns så konstigt. Mera konstigt än ledsamt, åtminstone just nu. Kanske beror det på att jag inte riktigt har förstått att jag har bott här i nio månader, kanske för att det skulle vara för jobbigt att bli ledsen. De senaste veckorna har jag försökt ta till mig alla argument som på minsta sätt gör det lättare att åka. Som att jag inte skulle vilja bo i en storstad på sommaren. Eller att London inte alls ligger långt borta och att de som åker på utbyte till exempelvis Asien eller Amerika måste ha det mycket värre. Argumenten hjälper faktiskt.

Och ändå kan mina fötter inte förstå att de inte ska snubbla på ojämna gatstenar mera. För det är gatorna jag kommer att sakna. Alla små detaljer som låter fåniga om man räknar upp dem. Som att glassbilen stannar utanför mitt hus varje dag kring klockan sju och spelar Greensleeves.

Jag undrar vad jag ska säga när människor frågar hur jag har haft det. Att säga "jättebra" eller "underbart" betyder liksom ingenting. Och om de frågar på vilket sätt det har varit jättebra eller underbart, hur förklarar jag då att kanske det finaste har varit att allt har känts så självklart? Att det inte har handlat om att lära känna trettio nya människor utan snarare två, att jag mest har känt mig väldigt lugn inombords.

Idag har jag postat mina böcker. Idag har jag torkat ur mina skrivbordslådor. Idag har jag börjat på slutet på riktigt och det är svårt att veta vad det egentligen är som händer inuti mitt huvud. Det vindlar och väller och bilder vrids om vartannat, och jag plockar ner fotografier och vykort från väggen och undrar om någon annan kommer att märka någon skillnad.

Best of Brighton

Havet var tyvärr inte så inbjudande

Att åka till Brighton på försommaren när man är lös och ledig är nog något jag kan rekommendera. Efter några timmar konstaterade jag och E att människorna i staden var väldigt avslappnade och det var en känsla som definitivt smittade av sig. Staden är tillräckligt liten för att man ska kunna promenera mellan de intressantaste områdena men samtidigt tillräckligt stor för att ha en drös restauranger, caféer och mysiga små butiker. Jag tyckte också att det var en bättre stad att sitta och titta på människor i än London, kanske för att det är så folktätt och stressigt i London.

De bohemiska North Laines

Här bestämde vi oss för att vi skulle vilja bo, också nära North Laines

I The North Laines hittade vi flera pyttesmå gränder där det hördes trumpetspel från lägenheterna och där folk stod i sina små trädgårdar och hängde bland rosorna. Det var även ett bra område att fönstershoppa i, eftersom vi åkte på en söndag så stängde butikerna ganska tidigt men det var ändå mycket folk som strosade omkring i stan.

Vid förvaringsskjulen längs med strandpromenaden hängde de hippa kidsen

Katterna tyckte om mig

Många bra restauranger i The Laines

Brightonska tanter följer intresserat med...

... demonstrationen som plötsligt dök upp ur ingenstans

Det känns också bra att veta att det finns en annan stad än London (och samtidigt så nära London, tåget tar lite på en timme) dit jag vill återvända. Jag skulle gärna tillbringa en vecka i Brighton med att promenera omkring mellan olika matställen, lyssna på gatumusikanterna, gå på öl och sitta på stranden och titta på människor.

Drömmen om Nina

Det är hett ute. 28 grader i skuggan. Idag ska jag försöka sälja tillbaka min gitarr och det känns konstigt. Trots att jag vet att det skulle bli för klurigt att försöka få med dem hem. Alldeles för klurigt. Igår var det också hett. Då promenerade vi till Tate Modern och såg en utomordentlig fotoutställning som heter "Exposed. Voyerism, Surveillance & The Camera". Den håller på till den 3:e oktober och jag kan definitivt rekommendera den. När vi promenerade vidare till Scandinavian Studies-instens "end of term drinks" var det fortfarande hett och när vi stod på innergården med våra vinglas likaså. Den heta dagen avslutades med hemlagat indiskt med E och O som äntligen fick den stora äran att delta i uppdrickandet av min Minttu-flaska. Nu har jag lärt mig att det finns ett isländskt eurovision-bidrag från 1991 som heter ungefär "drömmen om Nina". Fantastiskt.

Fåordigt

Simmat. Pratat med slovakisk tant med hög svart sim-huvudbonad som simmade efter mig och M och berättade att hon minsann hade kommit dit varje år sen 1972. Försökt simma undan tanten. Stigit upp ur dammen och blivit tillsagda av samma tant:

"I hope you finish your studies! And get a job!"

Legat i solen. Simmat igen. Promenerat upp till Parliament Hill. Tittat på utsikten. Promenerat till pub och sett blek och rödhårig polis i en polisbil lyssna på och sjunga med i reggaemusik på hög volym. Druckit öl. Ätit enorma pizzor. Druckit mera öl. Åkt buss hem. Konstaterat att man visst har bränt sig lite i alla fall trots intyganden om att "jag är inte en sån som brukar få märken av bikinin efter en dag." Känt sig fåordig. Bloggat lite. Gått och sova klockan 22.