Jättebra och underbart

Jag har dragit mig för att skriva ett "nu ska jag snart åka"-inlägg men med bara två dagar kvar i London så tror jag att det är dags. Sanningen är dock att jag inte vet vad jag ska skriva. För det känns så konstigt. Mera konstigt än ledsamt, åtminstone just nu. Kanske beror det på att jag inte riktigt har förstått att jag har bott här i nio månader, kanske för att det skulle vara för jobbigt att bli ledsen. De senaste veckorna har jag försökt ta till mig alla argument som på minsta sätt gör det lättare att åka. Som att jag inte skulle vilja bo i en storstad på sommaren. Eller att London inte alls ligger långt borta och att de som åker på utbyte till exempelvis Asien eller Amerika måste ha det mycket värre. Argumenten hjälper faktiskt.

Och ändå kan mina fötter inte förstå att de inte ska snubbla på ojämna gatstenar mera. För det är gatorna jag kommer att sakna. Alla små detaljer som låter fåniga om man räknar upp dem. Som att glassbilen stannar utanför mitt hus varje dag kring klockan sju och spelar Greensleeves.

Jag undrar vad jag ska säga när människor frågar hur jag har haft det. Att säga "jättebra" eller "underbart" betyder liksom ingenting. Och om de frågar på vilket sätt det har varit jättebra eller underbart, hur förklarar jag då att kanske det finaste har varit att allt har känts så självklart? Att det inte har handlat om att lära känna trettio nya människor utan snarare två, att jag mest har känt mig väldigt lugn inombords.

Idag har jag postat mina böcker. Idag har jag torkat ur mina skrivbordslådor. Idag har jag börjat på slutet på riktigt och det är svårt att veta vad det egentligen är som händer inuti mitt huvud. Det vindlar och väller och bilder vrids om vartannat, och jag plockar ner fotografier och vykort från väggen och undrar om någon annan kommer att märka någon skillnad.