Två kärlekar?

Så här är det. 

Med London var det kärlek vid första ögonkastet. När jag vårvintern 2008 åkte tillbaka mot Åbo efter en veckas studieresa protesterade min kropp: den var på väg åt fel håll. Samma känsla infann sig ett år senare trots att det var rått och regnigt i det London som jag och min syster besökte tillsammans. När jag hösten 2009 drog min tunga reseväska efter mig längs med Guilford Street i Bloomsbury visste jag att jag hade kommit rätt. Det var hett och mina jeans klibbade mot låren och det första jag gjorde när jag kom till mitt rum (mitt rum!) på Langton Close var att raka benen. Det kändes väldigt löjligt och jag minns att jag tänkte att det här tänker jag inte låtsas om att jag gjorde, vad fåfäng jag var. Men så var det. London gjorde att också min fåfänga fick plats i bilden.

Detta: att bilden av en utsikt kan få hjärtat att värka.

  
Hösten 2010. Jag har fört mina glasögonbågar till optikern eftersom min syn har blivit flera steg sämre, under tiden använder jag mina gamla glasögon som är minst två och ett halvt steg för svaga. Dagarna går och de nya linserna har inte ännu slipats, jag stiger på ett plan till Göteborg och går omkring som en halvblind den första veckan och undrar vad det är jag har gjort. Göteborg är inte London och den saknad som jag hade förväntat mig uppleva under sommaren slår plötsligt till med full kraft. 


Månaderna går och jag säger åt folk: nej jag vantrivs inte, men det är inte så att jag har hittat min plats på jorden. Vad betyder det? Jag vet inte. Det jag vet är att någonting händer när jag får besök under våren. Jag märker att jag hittar i staden, jag märker att jag har favoritplatser. Att kan peka och säga: det där är den kyrkan men den är väldigt lik den andra. Och i samma stund som jag på allvar börjar jobba med mina ansökningar inför nästa år inser jag att jag helst av allt inte skulle vilja flytta. Det var också därför jag kom hit: inte för att stanna för resten av livet, men för att stanna ett litet tag. Ett par år. 

Men också: att utsikten inte behöver betyda allt. 

Det är sannolikt att jag stannar här till hösten. Inte helt säkert, men ganska. London finns alltid där i hjärtat och jag vet att jag det förhållandet inte ännu är över. Men Göteborg har fått mig att inse att en känsla också kan växa. Jag vet inte om jag vill kalla det kärlek ännu - för stora ord kanske skrämmer bort min nuvarande partner in crime - men det är i alla fall en känsla. Och just nu är bara en känsla ganska stort. 

Språkbråk

För ett tag sen skrev jag om min idiomatiska uttrycks-dyslexi,* dvs. det faktum att jag  - även om jag i praktiken förstår vad ett idiomatiskt uttryck betyder - inte kan låta bli att höra den bokstavliga betydelsen i sådana uttryck. Det brukar göra att jag i nästan alla fall kan tolka de idiomatiska uttrycken både positivt och negativt. Här är ett till som jag stöter på nu och då och som någon vänlig själ kanske vill förklara för mig:

det råder vattentäta skott 

Fråga 1: vad är ett vattentätt skott? 

Fråga 2: hur ser ett skott som inte är vattentätt ut?

Fråga 3: är det bra eller dåligt att det råder vattentäta skott mellan två företeelser?

*Nej, det är inte någon riktig diagnos, men den kunde kanske införas? Eller så är det bara ett försök av mig att patologisera min allt för livliga fantasi.

Så tänker en pank student

Jag håller på att somna och kan inte koncentrera mig. Jag skulle vilja gå och köpa en kaffe. Men kanske jag ska skärpa mig istället, det är billigare.

Fint besök från Oslo och Köln

Det är vår i Göteborg säger vissa, det är sommar i Göteborg säger jag. Sommar och påsk samtidigt, men som om det inte var nog, dessutom besök av två vänner som jag drack ett oändligt antal koppar kaffe med i London. Så blev det även denna gång.

Oda och Aylin vid Saltholmen

Påskäggsjakt

Oda äter Take away i Slottskogen

Aylin dricker kaffe på Da Matteo

Påsken brukar för mig innebära att försöka undvika att gnola på de hurtiga påsksångerna vi sjöng i skolan, denna påsk var ett exceptionellt trevligt undantag. Den som är sugen på chokladägg kan förresten ta sig till Saltholmen, där ligger tre stycken och gömmer sig någonstans i vårgräset, vi kunde inte hitta alla trots att det var vi själva som gömde dem. 

Andningspaus

Så kan det vara ibland, att man undviker världen en vecka för att världen inte visar sig vara så som man har tänkt sig. Att man tänker att bara man håller i sig själv riktigt hårt så kanske man hålls på plats, då kanske man inte slås i bitar. 

Så här såg det ut för en timme sedan. Även om världen beter sig illa just nu så klär den sig i vackra färger. 

Ansökningsdag

Det slutna kuvertet är inte längre öppet. Det är fastklistrat med en salivsträng, ihoptejpat med tejp. Det står en adress på kuvertet, och en avsändare. Det slutna kuvertet innehåller en bunt papper. På pappren står det olika saker, som

att jag finns

hur jag finns

hur jag har funnits

hur jag vill finnas

Det slutna kuvertet är fullt av tid. Det förflutna är lika viktigt som framtiden, eller, hur det förflutna ter sig på pappret. Hur det kan nå framåt. 

Det slutna kuvertet är slutet, men saknar frimärke. Det är det enda som saknas, den lilla fyrkanten med svenskt motiv, kanske blommor eller landskap. Nu tar jag det. Nu går jag till butiken och köper ett frimärke. Nu är det inte mitt längre, det slutna kuvertet. Nu ska det bara öppnas, och kanske bli till något helt annat.

Rata eller inte rata?

Hittills består mitt gradudokument av ca 55 sidor. Men Ack och ve, så mycket annat jag har skrivit, men vad gör man med det? Jag tänker på dokument som:


"Teori anteckningar",* 24 sidor
"Ratade textbitar", 25 sidor


eller varför inte


"Gradudagbok", 42 sidor


Vad gör man med detta? Skriver en handbok med titeln Graduskrivandets innersta väsen? 




*Ja, det är en sär skrivning, tänk dig ett komma efter "Teori" så fungerar det bättre

Textväxling

Vi skyfflar text på varandra, systern och jag. Här får du, här är hundra sidor, kan du läsa det tills på måndag? Här varsågod, här får du ännu en femte version, kan du läsa det tills om en timme? Vi kommer från två väldigt olika håll - jag från ett mer flummigt, romantiserande, pretentiöst håll, hon från ett mer sakligt, logiskt och jordnära håll. Det kunde vara katastrof men det är motsatsen. Jag kan säga när hon är för tydligt, hon kan säga när jag är för otydlig. 

Ett tips till alla som skriver: hitta någon att utbyta text med, det är ovärdeligt. 

Dimman försvann

Uppmaning till föräldrarna: nu kan ni blunda och låtsas som om vädret var så här vackert också förra helgen.

De begagnade böckerna tyckte också att det var skönt med +13 och sol

Panik

Här sitter jag då och skriver ihop den där essän på fem sidor som jag skulle ha lämnat in igår.

Nej vänta, omstart.

Här sitter jag då och förbereder min ansökan till den där roliga men läskiga utbildningen som jag har tänkt söka in till men nästan inte vågar.

Nej vänta, omstart.

Här sitter jag då och konstaterar att min kandidatexamen är nog för att söka in till den där andra trygga och mindre läskiga utbildningen som jag har tänkt söka in till. 

Nej vänta, omstart.

Nej vänta alltså... va?

Här sitter jag då och har panik över att jag antagligen inte kommer att komma in på den där roliga men läskiga utbildningen som jag har tänkt söka in till men nästan inte vågar för då måste jag flytta igen och därför har jag tänkt söka in till den där andra trygga och mindre läskiga utbildningen men min kandidatexamen är inte nog för det berättade just en studievägledare för mig och paniken gör att jag definitivt inte skriver ihop den där essän på fem sidor som jag skulle ha lämnat in igår.

Ja.

Här sitter jag då och skriver mail till ännu en tredje utbildning som inte egentligen har något att göra med något men någonting måste jag ju göra med mitt liv och den här utbildningen ska väl ändå vilja ha mig tills jag har kommit på ett ämne att forska om eller skriva en roman om eller tills jag har blivit modig nog att söka jobb som kritiker på de där riktigt stora tidningarna eller vad sjutton man nu sen ska göra med den här litteraturvetenskapen som man älskar men som inte riktigt har något hem i världen.

Oh, Inverted World

Det är lite stressigt här i Londonina-land för tillfället, igår kväll upptäckte jag i en muntlig hemtent i min kalender som jag hade lyckats glömma bort. Tenten var idag och det gick bra, men ändå. Det är väldigt otypiskt mig. Precis som på bilden här nedan är saker och ting lite upp och ner, plötsligt ligger det en massa mystiska deadlines och lurar bakom husknutarna. 

Spegling i Vallgraven

En sak i taget, försöker jag säga till mig själv. En sak i taget.