Mycket

Jag går omkring och känner mig euforisk. Det är en konstig känsla. Som mest beror på olika småsaker som att människor har sagt så snälla saker till mig de senaste veckorna. 

Förstås beror det också på att det har dykt upp ett examensbetyg på posten. Med tanke på hur jag har fasat för att bli färdig (jag älskar att studera, varför skulle jag vilja sluta?) har det känts förvånansvärt underbart. Att faktiskt få ett bevis på att jag har åstadkommit något. Vad jag har åstadkommit kan man ju sedan fråga sig. Men kanske inte just nu. 

Bara glädjen i att skriva. Att skriva allt möjligt. Recensioner, mail, kommentarer, kolumner, planer, dagböcker, dikter, anteckningar. Att jag inte kan låta bli. Att jag hoppas att jag aldrig tvingas låta bli.

Det här med nagellack

Jag började skriva en kommentar till Jessis inlägg om nagellack men den blev bara längre och längre så den fick så lov att flytta hit istället. Det började med att jag tänkte svara på när det börjars kommentar om att hon har slutat lacka naglarna. Detta eftersom jag precis har börjat lacka naglarna igen efter att av olika orsaker ha blivit av med min överkänslighet för dofter av alla de slag (inklusive torkat nagellack). Jag tänkte skriva något käckt i stil med att jag minsann har gått in i någon slags regression anno 1995 och att jag knappt har lackat naglarna en enda gång de senaste tio åren. Som om det var en bedrift av något slag.

Det jag hade tänkt skriva sedan var att det här med nagellack kanske är ett sätt för mig att uppväga det faktum att jag i min vardag hela tiden strävar efter att vara så förbaskat intellektuell. 

Men just som jag tänkte skriva det blev jag fundersam.

För vill jag faktiskt bidra till att banalisera de yttre attribut som flickor och kvinnor jämt och ständigt bedöms utgående ifrån? Susanna Ilmoni intervjuar i dagens Hbl Fanny Ambjörnsson om hennes bok Den rosa färgen och säger där:

"För kvinnor är balansen mellan utseende och trovärdighet knivskarp. Tanken om ytan versus intelligensen gäller fortfarande långt mer för kvinnor än för män."

Detta beskriver precis min reaktion inför att skriva om nagellack. Som om jag genom att prata om eller använda nagellack kunde "tona ner" min intellektuella sida. Ni hör själva hur absurt det låter. Nöjesguidens Maja Bredberg skrev för ett tag sen om sitt förhållande till rött läppstift och om hur hon tidigare har uppskattat kvinnliga artister som "aktivt jobbar med att uppgradera kvinnliga attribut" men att hon allt mer har kommit att uppleva den känsla av makt som det utstuderat kvinnliga har gett henne som väldigt problematisk. Jag tänker att det har vissa beröringspunkter med mitt nagellacksdilemma.

Jag har egentligen ingen bra slutsats att komma med. Men när min kommenterar om Jessis inlägg om nagellack plötsligt började breda slog det mig hur komplicerat det är. Inte nagellacket i sig, men hur jag liksom började ursäkta mig, om och om igen. Och jag undrar: vad var det som fick mig att vilja poängtera att lackandet av naglar absolut inte, nej ve o fasa! har något att göra med hur jag tänker och skriver? 

Såna saker

Såna saker som att jag får ett mail där det står "Vi gratulerar dig till din nya ÅA-examen!", ganska odramatiskt och informellt. Som att jag inte har sett min fysiska gradu ännu eftersom jag flydde fältet precis när den skulle hämtas från tryckeriet. Som att en av mina gradun kan ha tappats bort i posten.

(Såna saker som att jag får ett mail där det står "Vi gratulerar dig till din nya ÅA-examen!", men eftersom jag inte har fått examensbeviset på posten ännu undrar jag - menar de verkligen mig? Kanske de syftar på min kandidatexamen?)

Såna saker som att det ordnas informationstillfällen som kunde rubriceras "Ninas framtid". Som att jag plötsligt har många tankar om vad jag vill göra. Som tankarna på att det finns nånting jag verkligen vill skrämmer skiten ur mig. 

Såna saker som att jag har känt mig suddig i kanterna. Men så plötsligt är det som om någon har skärpt konturerna.

Arbetsvecka i Götet

På gång i Göteborg:

Jag läser texter som bland annat refererar till Monty Python och Liftarens guide till galaxen. Vem sa att vetenskapsteori är torrt?

Jag försöker göra mig bekväm i tysta läsesalen igen - har haft lite svårt att sitta där eftersom ca 80% av fjolåret tillbringades i sagda utrymme. Nu lufsar jag runt i bibbakorridorerna och letar efter böcker om sånt som jag hoppas kunna använda för att planera projekt som inte alls är viktiga eller nej, nu ljög jag, som är jätteviktiga och när folk frågar vad jag gör om dagarna säger jag: "Planerar min framtid". 

Det var väl ungefär det. Och just ja, så har några forskare i experimentell fysik lyckats skapa ljus ur vakuum. 

But who's comparing.

Nytt, snabbt och konstigt

Sitter och pratar med L i turbofart, vi har inte setts på flera veckor och har bara en och en halv timme på oss att uppdatera varandra om vad som har hänt sen sist. Medan vi pratar ser jag en man som sitter vid bordet bredvid tänka: de där finlandssvenskarna pratar jääävligt snabbt alltså. Ja, jag ser verkligen att han tänker så. Men hösten har gått så snabbt så pratet måste pratas ännu snabbare.  

Jag inser att det har varit en bra höst hittills, eller det måste det ha varit eftersom den har gått så fort. Med både nytt och gammalt prat, med prat som jag kommer att sakna i vår, med prat som jag inte ännu riktigt vet vart det leder. Det är konstigt att bo i en ny stad. För nu gör jag det, bor här alltså. Det är konstigt att lära känna nya människor och man inser att man blir tvungen att "dejta" potentiella vänner. Det är inte alls någon otrevlig syssla, men en konstig sådan. 

Konstigt, konstigt. För några år sen gick jag en kurs som hette "Konstigt. Om litterär främmandegöring". Att flytta till en ny stad är lite som att främmandegöra sig själv. Fast när man har flyttat några gånger inser man att det aldrig fungerar att bli en "ny" människa på den nya platsen. Det går helt enkelt inte i längden att gå omkring och låtsas vara en bättre version av sig själv. Men man kan ändå överraskas över hur man reagerar i de nya situationerna. Och, mot förmodan, gör det faktiskt att man ändå blir ny på något sätt. Fast aldrig på det sätt man trodde.

11/11/11

111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111


Jag menar det också. Inte så där jättespännande.

Ryan Adams

Varning: ju längre ner i inlägget du kommer, desto nördigare lär det bli.

Igår i konserthuset i Göteborg erbjöds det många tillfällen att inse varför Ryan Adams namn uttalas med en sådan vördnad i rösten av hans fans. 

Ryan Adams, säger jag och myser. 

"Anybody wanna take me home?" Okej då Ryan. Om du insisterar.(Bildkälla)

Hursomhelst, den första indikationen var trubaduren som värmde upp för Ryan och vars namn jag redan har glömt. Han kunde uppenbarligen både sjunga och spela gitarr men det kan också alla de där andra killarna med gitarr som alltid placerar sig mitt i rummet på festen. Ja, vi vet att du kan spela gitarr men nej, vi vill inte lyssna på dig resten av kvällen. Att den namnlösa trubaduren dessutom kallade en av sina låtar för "Sweet California" när en av Ryan Adams kändaste låtar heter "Oh My Sweet Carolina" var det nog inte bara jag som generat skruvade på mig.

Ett annat tydligt tecken på att Ryan Adams vet vad han sysslar med är att han lyckades få över tusen personer att sitta tysta och blickstilla när han inledde konserten med just "Oh My Sweet Carolina". 

Jag tänker absolut inte skriva sönder den här upplevelsen, tänker inte räkna upp vilka alla låtar han spelade (han hann med en hel del under sina tre [!] timmar på scenen]), det jag kan säga är däremot att det kommer att ta ett tag innan jag inser vad jag har varit med om. Det går inte helt att greppa att Ryan Adams, som har varit föremål för alla de känslor man kan tänkas ha i åldrarna 14-25, faktiskt har suttit framför mig och spelat. Varken varit full eller otrevlig utan nykter, lycklig och alldeles underbar.

Okej, tänker inte räkna upp alla låtar men kanske några ändå. Några låtar som gav upphov till att undertecknad satt och log lika stort som Chesire-katten:

 "Oh My Sweet Carolina"

"This House Is Not For Sale"

"La Cienega Just Smiled"

"English Girls Approximately"

"16 Days" (Ja! Han spelade Whiskeytown!)

"Do I Wait"

"Sylvia Plath"

Nu var det slutnördat för denna gång. Min hjärna kan inte riktigt förstå att jag har sett både Ryan Adams och Paul Auster det här året. No pressure, 2012.

Shit! Jag försov mig!

Nej jag vet, ingen bryr sig om vad någon annan har drömt. Men kortfattat kan jag säga att min dröm involverade mig åkandes motorcykel och en identisk tvilling. Och ja, att vi båda såg ut som Jennifer Beals. Poängen med detta är egentligen att jag försov mig, vilket inte har hänt på flera år. Nu hade jag ingenting att försova mig till (förutom städningen som borde göras undan innan jag möter T på tågstationen), men känslan var ändå densamma: total förvirring. 

Jag minns de där få gångerna vi försov oss när jag var barn och hur hemskt det kändes. Särskilt för mig som alltid har varit nördigt besatt av att vara i tid. Nu när jag tänker tillbaka kan jag förstå föräldrarnas förvirring i att hux flux mata och putta iväg fyra ungar i varsin riktning, jag kan förstå var stresskänslan kom ifrån. Samtidigt kan jag undra varför jag inte förstod att det inte var så farligt för mig, den åttaåriga Nina, att komma försent till min lektion i att... typ, klippa. Eller var man nu lärde sig när man gick i tvåan (minns det som om jag redan kunde allt, besserwisser som jag var redan då). 

Kära Tove

Det borde vara din dag idag och det är de, alla dagar är dina, också de du inte fick. I The Shaking Woman talar Siri Hustvedt om hur orden "I remember..." kan väcka minnen man inte visste att man hade. Jag minns. Men att minnas är också att erkänna för sig själv att det man tänker på ägde rum i det förflutna. Jag vill istället tänka, jag tänker. För det jag tänker på finns också i nuet. Kanske man kan göra båda, tänka och minnas. 


Det här handlar om dig och inte om mig så jag tänker inte räkna upp en massa minnen. Men jag hör oss ändå vissla i glasfiberbåten, jag hör dig säga: "Nina, jag tror det var en säl!" 


Och det är en fånig sak att tänka på nu men på något sätt stämmer det. För jag såg bara plasket men du såg faktiskt sälen, alldeles innan den stack ner sitt glansiga huvud under ytan igen och försvann, ner i djupet av viken.

Svenska Cancerfonden

Finländska Cancerorganisationerna

Vådan av att känna någon med torr ordhumor

Lyckan i att komma hem från hemtentsskrivning i biblioteket och finna ännu mera recensionsböcker i postfacket. 

En hög som till och med får mitt röriga skrivbord att se trevligt ut

Eftersom alla vet att jag är fenomenal på roliga ordskämt känns det som om jag måste dela med mig av gårdagskvällens twittersyssla så att den som missade min briljans inte ska förlora några skratt. Hashtaggen #halfbandhalfmovie* rekommenderas för alla med extremt torr humor. Favoriterna bland mina egna bidrag listas härmed helt förbehållslöst och utan den minsta tanke på att det är fult att skryta om sin egen förträfflighet:

Some Like it Hot Chip

Speedy José Gonzales

Spin Doctor Zjivago

The Cider House Ja Rules

Dial Boney M for Murder

A Fish Called Vonda Shepard

Försök själv, det är beroendeframkallande.

*Tanken är alltså att man förenar ett band- artistnamn med valfri film. Inte svårare än så.