Shit! Jag försov mig!

Nej jag vet, ingen bryr sig om vad någon annan har drömt. Men kortfattat kan jag säga att min dröm involverade mig åkandes motorcykel och en identisk tvilling. Och ja, att vi båda såg ut som Jennifer Beals. Poängen med detta är egentligen att jag försov mig, vilket inte har hänt på flera år. Nu hade jag ingenting att försova mig till (förutom städningen som borde göras undan innan jag möter T på tågstationen), men känslan var ändå densamma: total förvirring. 

Jag minns de där få gångerna vi försov oss när jag var barn och hur hemskt det kändes. Särskilt för mig som alltid har varit nördigt besatt av att vara i tid. Nu när jag tänker tillbaka kan jag förstå föräldrarnas förvirring i att hux flux mata och putta iväg fyra ungar i varsin riktning, jag kan förstå var stresskänslan kom ifrån. Samtidigt kan jag undra varför jag inte förstod att det inte var så farligt för mig, den åttaåriga Nina, att komma försent till min lektion i att... typ, klippa. Eller var man nu lärde sig när man gick i tvåan (minns det som om jag redan kunde allt, besserwisser som jag var redan då).