fredag 25 november 2011

Det här med nagellack


Jag började skriva en kommentar till Jessis inlägg om nagellack men den blev bara längre och längre så den fick så lov att flytta hit istället. Det började med att jag tänkte svara på när det börjars kommentar om att hon har slutat lacka naglarna. Detta eftersom jag precis har börjat lacka naglarna igen efter att av olika orsaker ha blivit av med min överkänslighet för dofter av alla de slag (inklusive torkat nagellack). Jag tänkte skriva något käckt i stil med att jag minsann har gått in i någon slags regression anno 1995 och att jag knappt har lackat naglarna en enda gång de senaste tio åren. Som om det var en bedrift av något slag.

Det jag hade tänkt skriva sedan var att det här med nagellack kanske är ett sätt för mig att uppväga det faktum att jag i min vardag hela tiden strävar efter att vara så förbaskat intellektuell. 


Men just som jag tänkte skriva det blev jag fundersam.

För vill jag faktiskt bidra till att banalisera de yttre attribut som flickor och kvinnor jämt och ständigt bedöms utgående ifrån? Susanna Ilmoni intervjuar i dagens Hbl Fanny Ambjörnsson om hennes bok Den rosa färgen och säger där:

"För kvinnor är balansen mellan utseende och trovärdighet knivskarp. Tanken om ytan versus intelligensen gäller fortfarande långt mer för kvinnor än för män."

Detta beskriver precis min reaktion inför att skriva om nagellack. Som om jag genom att prata om eller använda nagellack kunde "tona ner" min intellektuella sida. Ni hör själva hur absurt det låter. Nöjesguidens Maja Bredberg skrev för ett tag sen om sitt förhållande till rött läppstift och om hur hon tidigare har uppskattat kvinnliga artister som "aktivt jobbar med att uppgradera kvinnliga attribut" men att hon allt mer har kommit att uppleva den känsla av makt som det utstuderat kvinnliga har gett henne som väldigt problematisk. Jag tänker att det har vissa beröringspunkter med mitt nagellacksdilemma.

Jag har egentligen ingen bra slutsats att komma med. Men när min kommenterar om Jessis inlägg om nagellack plötsligt började breda slog det mig hur komplicerat det är. Inte nagellacket i sig, men hur jag liksom började ursäkta mig, om och om igen. Och jag undrar: vad var det som fick mig att vilja poängtera att lackandet av naglar absolut inte, nej ve o fasa! har något att göra med hur jag tänker och skriver? 

6 kommentarer:

Thildalinnea sa...

Tack fina du för kortet!!!

Nina sa...

Varsågod :)

när det börjar sa...

Megahyperbra med den här typen av nagellacksinlägg!

När jag läste första stycket om regression tänkte jag först: visst! visst kan det ses som en bedrift. Att inte måla naglarna kan väl ses som ett motstånd mot det normativt kvinnliga/flickiga. Lite så där "ha, jag tänker då inte lacka".

Men sen: inte vet jag. Jag tror att jag är lite skadad. Kan se allt som en motstånd mot det normativa, känns det som.

Banalisera det yttre låter smart. Lite som begreppet gurlesque eller användandet av rosa, glitter och volangklänningar i överflöd som en "intelektuell strategi"

Ambjörnssons nya bok i min jobbbokhylla från och med idag!

Nina sa...

Ja du, denna normativitet. Ibland kan jag också tänka att jag indirekt alltid också tar ställning till det jag undviker att göra och därmed ger det ännu mer makt.

"Hur man än gör blir det ju feeeel!" vill jag skrika ibland. Skit man får ta, antar jag.

Jenny sa...

Lacka naglarna. Eller låt bli. Eller gör det ibland. Alltid upprör det nån, oberoende av vad du gör!

Puss från en som övat övat övat för att vänja sig vid att ha flagande (äckligt, slampigt) nagellack! Åh så jag är duktig med mina skabbiga naglar!

Nina sa...

True dat. Skabb away, my dear.