onsdag 9 november 2011

Ryan Adams

Varning: ju längre ner i inlägget du kommer, desto nördigare lär det bli.

Igår i konserthuset i Göteborg erbjöds det många tillfällen att inse varför Ryan Adams namn uttalas med en sådan vördnad i rösten av hans fans. 

Ryan Adams, säger jag och myser. 

"Anybody wanna take me home?" Okej då Ryan. Om du insisterar.(Bildkälla)

Hursomhelst, den första indikationen var trubaduren som värmde upp för Ryan och vars namn jag redan har glömt. Han kunde uppenbarligen både sjunga och spela gitarr men det kan också alla de där andra killarna med gitarr som alltid placerar sig mitt i rummet på festen. Ja, vi vet att du kan spela gitarr men nej, vi vill inte lyssna på dig resten av kvällen. Att den namnlösa trubaduren dessutom kallade en av sina låtar för "Sweet California" när en av Ryan Adams kändaste låtar heter "Oh My Sweet Carolina" var det nog inte bara jag som generat skruvade på mig.

Ett annat tydligt tecken på att Ryan Adams vet vad han sysslar med är att han lyckades få över tusen personer att sitta tysta och blickstilla när han inledde konserten med just "Oh My Sweet Carolina". 

Jag tänker absolut inte skriva sönder den här upplevelsen, tänker inte räkna upp vilka alla låtar han spelade (han hann med en hel del under sina tre [!] timmar på scenen]), det jag kan säga är däremot att det kommer att ta ett tag innan jag inser vad jag har varit med om. Det går inte helt att greppa att Ryan Adams, som har varit föremål för alla de känslor man kan tänkas ha i åldrarna 14-25, faktiskt har suttit framför mig och spelat. Varken varit full eller otrevlig utan nykter, lycklig och alldeles underbar.

Okej, tänker inte räkna upp alla låtar men kanske några ändå. Några låtar som gav upphov till att undertecknad satt och log lika stort som Chesire-katten:

 "Oh My Sweet Carolina"
"This House Is Not For Sale"
"La Cienega Just Smiled"
"English Girls Approximately"
"16 Days" (Ja! Han spelade Whiskeytown!)
"Do I Wait"
"Sylvia Plath"


Nu var det slutnördat för denna gång. Min hjärna kan inte riktigt förstå att jag har sett både Ryan Adams och Paul Auster det här året. No pressure, 2012.