Sitter och pratar med L i turbofart, vi har inte setts på flera veckor och har bara en och en halv timme på oss att uppdatera varandra om vad som har hänt sen sist. Medan vi pratar ser jag en man som sitter vid bordet bredvid tänka: de där finlandssvenskarna pratar jääävligt snabbt alltså. Ja, jag ser verkligen att han tänker så. Men hösten har gått så snabbt så pratet måste pratas ännu snabbare.
Jag inser att det har varit en bra höst hittills, eller det måste det ha varit eftersom den har gått så fort. Med både nytt och gammalt prat, med prat som jag kommer att sakna i vår, med prat som jag inte ännu riktigt vet vart det leder. Det är konstigt att bo i en ny stad. För nu gör jag det, bor här alltså. Det är konstigt att lära känna nya människor och man inser att man blir tvungen att "dejta" potentiella vänner. Det är inte alls någon otrevlig syssla, men en konstig sådan.
Konstigt, konstigt. För några år sen gick jag en kurs som hette "Konstigt. Om litterär främmandegöring". Att flytta till en ny stad är lite som att främmandegöra sig själv. Fast när man har flyttat några gånger inser man att det aldrig fungerar att bli en "ny" människa på den nya platsen. Det går helt enkelt inte i längden att gå omkring och låtsas vara en bättre version av sig själv. Men man kan ändå överraskas över hur man reagerar i de nya situationerna. Och, mot förmodan, gör det faktiskt att man ändå blir ny på något sätt. Fast aldrig på det sätt man trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar