Konståkning

Fransmannen Kim Lucine som tävlar för

Monaco - en av många orsaker att se på

VM i konståkning.

Jakobstad får fint besök

Hallå världen! 

ehem, jag tar om det

Hallå Jeppis!

(insåg precis att världen och Jeppis inte är samma sak)

Idag klockan 19:30 tycker jag att ni ska gå till After Eight och njuta av Ellens talkshow. Varför? Nå förstås för att Ellen är en smart och rolig dam, men framför allt för att Jessi a.k.a. Bokbabbel är kvällens gäst! 

Fru Bokbabbel på besök i Göteborg

Skrivare, tryckare

Går omkring och lyssnar, får inte nog av att lyssna. På människor, på radion, på musik. De där orden som låter så annorlunda när andra säger dem. Vilka som helst. Lyssnar på texter jag läser och tänker oj om jag kunde skriva så där sen skriver jag några rader för hand och undrar varför det kommer så periodvis. Inte skrivandet men skrivandet-för-hand. Ibland får det mina tankar att stanna av tvärt. Andra gånger är det som om friktionen som skapas mellan pennudd och papper är det som gör att orden dyker upp. Inte min hand, inte min hjärna. Det är konstigt. 

Idag öppnar jag ett nytt kaffepaket och drar in doften i näsan. Idag lyssnar jag på Markus Krunegård och tänker att han nog är trevlig att dansa tryckare med. Så där som man gjorde förr. Med benen stela som styltor och överkropparna pendlande från sida till sida. 

F-f-f-fredag

Fredagar är enkätdagar på många bloggar. Exempelvis hos Dark Places och hos Bokbabbel   likaså. Sällan här hos mig. Ofta för att enkäterna är så långa. Eller för att de frågar efter saker jag tycker är ointressant. Eller vill hålla hemligt. No judgement, no judgement, som amerikanska människor brukar säga i filmer när de egentligen vill säga att härkkas i världen (ja, just den frasen kanske de inte skulle använda), nu dömer jag dig minsann! 

Men som jag fick lära mig i finskaundervisningen har alla regler undantag. Ibland så många undantag att man börjar undra om inte undantagen borde bli regler istället. 

(mitt omständiga sätt att säga, hej, nu blir det fredagsenkät!)

Just nu...

... läser jag Karl Ove Knausgårds Min kamp 2. För tillfället tycker jag att det är lite väl många miljöbeskrivningar, men är trots det fortfarande mycket imponerad. Sen när jag inser att klockan är tusen och jag borde sova läser jag Ray Monks Ludwig Wittgenstein. The Duty of Genius. Inte för att den är tråkig men för att jag just nu blir sömnigare av att läsa på engelska. 

... väntar jag på en leverans recensionsböcker samt, som i en bisats, på besked om min framtid.

... lyssnar jag på Active Child, Jens Lekman, och Kurt Vile. Men också på Kristian Luuks och Andres Lokkos podcast Luuk & Lokko som sänds varje torsdag men som också finns att ladda ner på Sveriges Radios hemsida. Mycket bra.

... tittar jag på Sons of Anarchy. Är helt fast men försöker ha en paus mellan säsongerna nu. Annars kan det hända att jag dyker upp som fulltatuerad mc-knutte nästa gång ni ser mig. 

... är jag nyfiken på The Hunger Games (filmen) och den nya festivalen Stockholm Music & Arts som verkar fantastiskt bra.

Som en dikt av Sonja Åkesson

Jag har varit ledig i snart två veckor och håller på att bli nipprig. Det var en välbehövd ledighet. Det vet jag. Inte minst för att jag nu längtar efter vardagsstruktur. Seminarier, möten, jobb, texter som måste läsas och så vidare och så vidare. 

Jag är som mest effektiv när jag har mycket att göra. Jag är också mer kreativ då. Det är inte så att jag mäter mina dagar i effektivitet, men när jag är helt ledig gör jag verkligen ingenting. Jo, jag kanske ser nio avsnitt av någon serie. 

Och vi vet ju alla hur bra det är för hälsan.

Men nästa vecka börjar det igen. Då ska texter läsas, hundar rastas (ja, faktiskt) och seminarier besökas. Jag vet att det är hälsosamt att ha tråkigt. Fast vet ni vad? Det är också tråkigt att ha tråkigt. Så tråkigt att man skriver totalt poänglösa blogginlägg som detta eftersom man inte förmår sig göra något annat. 

Man känner sig som en dikt av Sonja Åkesson. "Ligger och suger på själens var", liksom.

Bloggande som litteratur eller en helt annan diskussion

I onsdags var jag på ett seminarium som skulle handla om bloggande som litteratur, det ingick i en seminarieserie som utgår från temat Life-Writing. Tidigare har seminarierna bland annat handlat om "vanligare" former av självbiografiskt skrivande, i oktober var exempelvis Birgitta Stenberg, Ann Heberlein och Kjell Espmark gäster. Ämnet är både tidsenligt och intressant och jag blev därför positivt överraskad att seminarieserien också skulle ta upp bloggande. På ett seriöst sätt, tänkte jag. Här kommer äntligen bloggskrivande att diskuteras och problematiseras som genre, tänkte jag.

Klicka för bildkälla.

Jag var antagligen en av de yngsta i publiken. Det påverkade kanske seminariets upplägg, det var liksom inte självklart att alla i publiken ens visste vad en blogg var. Det har jag full förståelse för. Men trots detta blev jag provocerad av diskussionen. För en stor del av tiden gick åt att diskutera bloggandet, i bestämd form. 

När det blev dags för frågor flög min hand upp i luften. Det är något som händer mig allt oftare. Jag befinner mig i ett sammanhang där jag inte har någon egentlig auktoritet, omgiven av kulturprofiler, professorer - you name it - men kan ändå inte vara tyst. Under några sekunder överväger jag om det är värt det. Att vara den där finlandssvenskan ("Var kommer du ifrån? Jag har släkt i Nagu.") som öppnar käften och på ett artigt sätt försöker kritisera något som kommer från en institution som jag till råga på allt skulle vilja ha som arbetsgivare. Men jag är övertygad om att det ändå är viktigare att våga vara kritisk. Våga öppna munnen inte bara av slöhet (så där som jag oftast gör, ni vet) utan också de gånger man verkligen har något att säga. 

Nåväl, i det här fallet var min replik ("Tala högre!") att det är mycket problematiskt att prata om bloggande som en enhetlig företeelse. Att det finns så många undergenrer att det helt enkelt inte går att säga något om bloggandet. Någon nickade, andra var tysta, jag lutade mig bakåt i min stol och stängde munnen. Det var väl ungefär så. Men efteråt kom en kvinna fram och tackade mig för min replik. Hon sa att hon hade kokat av ilska under semiariet och att hon upplevde det som att man ställde Blondinbellabloggarna och författarbloggarna mot varandra, de oseriösa mot de seriösa. Att hon dessutom fann det galet att engagera två författare som förvisso bloggar nu och då men som själva inte ens läser bloggar. 

Så här ser jag på det hela: Bodil Malmsten och Johannes Anyuru var intressanta att lyssna till, den första som vanligt lite avog och obekväm men ofantligt sympatisk, den andre insiktsfull och mjuk och väldigt intelligent. Men för att uttrycka det i med hjälp av filmterminologi så var de helt felcastade. De hade inte reflekterat över sitt bloggande på det sätt som moderatorn och   litteraturprofessorn Lisbeth Larsson verkade förvänta sig, frågorna hon ställde möttes därför ofta av tystnad och ett lite obekvämt hummande. Jag tror att man från första början borde ha poängeterat det faktum att Malmsten och Anyuru har skrivit författarbloggar, något jag ser som en specifik undergenre. Deras skrivande verkade framför allt handla om just deras skrivande, eftersom de inte bloggade för att ingå i någonslags bloggemenskap visste de heller inget om att bloggar kan se ut på tusentals olika sätt. Det är helt okej. Alla behöver inte tycka att det är roligt att lägga en massa timmar på att surfa. Men också frågan, läser ni bloggar, och svaren, nej, jag läser inte bloggar, är problematisk. För det får det att låta som om även bloggläsandet är en sorts aktivitet. Antingen läser man bloggar, eller så inte. 

Att tre framgångsrika, intelligenta och på alla sätt belästa människor inte kunde se att det finns en uppenbar likhet mellan bloggar och böcker förvånade mig. På samma sätt som få skulle anta att bokläsare är en inbördes enhetlig kategori har jag svårt att förstå hur man under seminariediskussionen missade att detsamma gäller bloggläsare. 

Jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur snedvriden diskussionen blev, inte så mycket för de personer som var involverade i semiariet men för att så många intelligenta och roliga skribenter som bloggar försvann från samtalet helt och hållet. I glappet mellan Blondinbella och författarbloggarna är tomhet, tycktes det underliggande budskapet vara. Om ett liknande seminarium ordnas i framtiden hoppas jag att man från GU:s sida också engagerar någon ytterligare deltagare som är mer insatt i ämnet och som kan bidra med en kritisk udd. Exempelvis Lotta som doktorerar i ämnet.

För den som är intresserad rapporterade jag om det tidigare seminariet för ÖT i oktober 2011, artikeln finns tillgänglig här.

Läskigt

Det är läskigt att ha flyt.

Så mycket mer som kan gå sönder då. 

Men det skiter vi i tycker jag. 

Och av någon anledning tänkte jag att känslan jag har idag skulle illustreras bäst med en bild av en Grand Danois men eftersom alla bilder antingen är av dålig kvalitet eller enbart föreställer sagda hund (då ser man ju inte hur stor den är!) struntar vi i det. 

Men googla det gärna. Stora hundar gör mig glad.

Böcker i en rad

Mycket kan hända på ett år. Och jag önskar att jag kunde berätta för dig.
Om hur staden känns annorlunda och hur någonting har vänt,
liksom svängt sig i sömnen. Från en sida till en annan, mitt i en dröm.


Jag köper en blomma, det är en löjlig gest. Som att höja handen i en hälsning till en människan man trodde var någon annan. 


Hur mäter man den tiden? Dagar är bara sånt man har i sin kalender.
Den riktiga tiden är någonting helt annat. Kanske böcker.


Att ställa dem alla på rad, alla man har hunnit läsa. Peka från den sista mot den första: det var där jag såg dig sist.

Mymlor som förvirras av tidens gång kan t.ex.
gå på strövtåg i vårsolen för att ordna upp 
tankarna.

Nej tack men också tack

Gick en sväng via mitt förra rum i Johanneberg för att plocka på mig lite vilsekommen post och insåg att jag redan, efter inte ens två veckor, har lyckats glömma att jag faktiskt har bott där. Allt gott om studentbostadsstiftelser, till skillnad från många andra ger de människor en chans att åtminstone få tak över huvudet, men efter att ha bott i tre olika studentbostäder (Åbo, London och Göteborg) tycker jag mig har rätt att säga: aldrig mer. 

När jag steg in genom dörren till mitt nya hem väntade dessutom en present hemifrån. Måndagseftermiddagar borde alltid se ut så tycker jag.

Tack mamma!

Möbel möblera mobilis

Jag tycker inte att det är särskilt spännande att läsa om inredning, så jag tänker inte skriva om det här heller. Att möblera om är dock en helt annan sak. Det är lätt att tänka att det är något av ett lyxproblem att kunna fundera över ordningen på sina möbler. Det är det kanske också. Men man måste inte bo stort för att kunna möblera om. Också när jag bodde på kring tio ynka kvadratmeter i London möblerade jag om. Det var lite svårare. Lite mer som ett av de där problemlösningspusslen där man flyttar runt kvadratiska bitar tills det blir en bild. 

Att möblera om är att visa - om än bara för sig själv - att man har kontroll över sitt utrymme. Något som är särskilt viktigt när man hyr färdigmöblerat i andra hand. Om man sen råkar ha några vänner som har bil och som gärna åker med en till ett loppis utanför centrum där det perfekta matbordet står och väntar på att flyttas in och bli arbetsbord är det naturligtvis ännu trevligare. 

Fast viktigast av allt är ändå ordet möblera. Se bara:

Möbel

Så fint. Det påminner lite om fabel. Eller fäbless. Men det kommer från latinets mobilis som betyder rörlig. Det är meningen att möbler ska flyttas omkring. 

Att ta det där extra skuttet

Under veckan som gått gjorde jag följande: sammanställde och skickade in en doktorandansökan, provjobbade på ett café, packade, städade, flyttade, samt hade besök av storasyster. 

Jag tror att jag ska ta det lite lugnare under veckan som kommer.

Det är inte helt vant att bo så som jag bor ännu. Jag delar min lägenhet med en annan person jag aldrig har träffat tidigare och som för tillfället bara bor här sporadiskt. Och ibland kommer det att finnas en busig liten pojke här som bland annat berättar allt han vet om Star Wars-lego. 

Det passar mig utmärkt. Att ha en lite mysko boendesituation. Den biten är bara kul. Men det hindrar inte att det är ovant, ovant att känna efter hur man delar på utrymmen, när man ska dra sig tillbaka, när man har dragit sig tillbaka för mycket.

Sådana saker. Sånt som egentligen mest handlar om en själv och hur man rör sig i rummen. Sånt som visar sig vartefter, när man har blivit lite bekvämare med sina väggar och golv, när man inte längre snubblar över alla märkliga trösklar och nivåskillnader mellan rummen utan automatiskt tar det där extra skuttet, dämpar det där ena steget. 

Och den största njutningen hittills: att koka kaffe vid egen spis. Samt, bör medges, att kunna lämna högar med odiskad disk och tänka den dekadenta tanken jag diskar senare, kanske till och med först imorgon. Alla ni som har erfarenhet av kollektiva kök vet vad jag pratar om. 

Välkommen hem

Packar.
Städar.
Bär tunga väskor ner för backe. 
Pausar. 
Fortsätter bära tunga väskor.
Åker spårvagn.
Träffar min hyresvärd på spårvagnen.
Hyresvärd hjälper med tunga väskor.
Packar upp.
Packar upp.
Äter lunch.
Packar upp.
Packar upp.
Packar upp.
Möblerar om.
Går till vardagsrummet.
Går till vardagsrummet!
Sätter mig i soffan.
Soffan!
Ser mig omkring. 
Det här är inte klokt.