Bloggande som litteratur eller en helt annan diskussion

I onsdags var jag på ett seminarium som skulle handla om bloggande som litteratur, det ingick i en seminarieserie som utgår från temat Life-Writing. Tidigare har seminarierna bland annat handlat om "vanligare" former av självbiografiskt skrivande, i oktober var exempelvis Birgitta Stenberg, Ann Heberlein och Kjell Espmark gäster. Ämnet är både tidsenligt och intressant och jag blev därför positivt överraskad att seminarieserien också skulle ta upp bloggande. På ett seriöst sätt, tänkte jag. Här kommer äntligen bloggskrivande att diskuteras och problematiseras som genre, tänkte jag.

Klicka för bildkälla.

Jag var antagligen en av de yngsta i publiken. Det påverkade kanske seminariets upplägg, det var liksom inte självklart att alla i publiken ens visste vad en blogg var. Det har jag full förståelse för. Men trots detta blev jag provocerad av diskussionen. För en stor del av tiden gick åt att diskutera bloggandet, i bestämd form. 

När det blev dags för frågor flög min hand upp i luften. Det är något som händer mig allt oftare. Jag befinner mig i ett sammanhang där jag inte har någon egentlig auktoritet, omgiven av kulturprofiler, professorer - you name it - men kan ändå inte vara tyst. Under några sekunder överväger jag om det är värt det. Att vara den där finlandssvenskan ("Var kommer du ifrån? Jag har släkt i Nagu.") som öppnar käften och på ett artigt sätt försöker kritisera något som kommer från en institution som jag till råga på allt skulle vilja ha som arbetsgivare. Men jag är övertygad om att det ändå är viktigare att våga vara kritisk. Våga öppna munnen inte bara av slöhet (så där som jag oftast gör, ni vet) utan också de gånger man verkligen har något att säga. 

Nåväl, i det här fallet var min replik ("Tala högre!") att det är mycket problematiskt att prata om bloggande som en enhetlig företeelse. Att det finns så många undergenrer att det helt enkelt inte går att säga något om bloggandet. Någon nickade, andra var tysta, jag lutade mig bakåt i min stol och stängde munnen. Det var väl ungefär så. Men efteråt kom en kvinna fram och tackade mig för min replik. Hon sa att hon hade kokat av ilska under semiariet och att hon upplevde det som att man ställde Blondinbellabloggarna och författarbloggarna mot varandra, de oseriösa mot de seriösa. Att hon dessutom fann det galet att engagera två författare som förvisso bloggar nu och då men som själva inte ens läser bloggar. 

Så här ser jag på det hela: Bodil Malmsten och Johannes Anyuru var intressanta att lyssna till, den första som vanligt lite avog och obekväm men ofantligt sympatisk, den andre insiktsfull och mjuk och väldigt intelligent. Men för att uttrycka det i med hjälp av filmterminologi så var de helt felcastade. De hade inte reflekterat över sitt bloggande på det sätt som moderatorn och   litteraturprofessorn Lisbeth Larsson verkade förvänta sig, frågorna hon ställde möttes därför ofta av tystnad och ett lite obekvämt hummande. Jag tror att man från första början borde ha poängeterat det faktum att Malmsten och Anyuru har skrivit författarbloggar, något jag ser som en specifik undergenre. Deras skrivande verkade framför allt handla om just deras skrivande, eftersom de inte bloggade för att ingå i någonslags bloggemenskap visste de heller inget om att bloggar kan se ut på tusentals olika sätt. Det är helt okej. Alla behöver inte tycka att det är roligt att lägga en massa timmar på att surfa. Men också frågan, läser ni bloggar, och svaren, nej, jag läser inte bloggar, är problematisk. För det får det att låta som om även bloggläsandet är en sorts aktivitet. Antingen läser man bloggar, eller så inte. 

Att tre framgångsrika, intelligenta och på alla sätt belästa människor inte kunde se att det finns en uppenbar likhet mellan bloggar och böcker förvånade mig. På samma sätt som få skulle anta att bokläsare är en inbördes enhetlig kategori har jag svårt att förstå hur man under seminariediskussionen missade att detsamma gäller bloggläsare. 

Jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur snedvriden diskussionen blev, inte så mycket för de personer som var involverade i semiariet men för att så många intelligenta och roliga skribenter som bloggar försvann från samtalet helt och hållet. I glappet mellan Blondinbella och författarbloggarna är tomhet, tycktes det underliggande budskapet vara. Om ett liknande seminarium ordnas i framtiden hoppas jag att man från GU:s sida också engagerar någon ytterligare deltagare som är mer insatt i ämnet och som kan bidra med en kritisk udd. Exempelvis Lotta som doktorerar i ämnet.

För den som är intresserad rapporterade jag om det tidigare seminariet för ÖT i oktober 2011, artikeln finns tillgänglig här.