Det dök upp en bok på jobbet, två egentligen, eller två exemplar av en och samma pocketbok. Jag och min kollega Johanna nappade genast åt oss varsitt ex, vi oh-ade och ah-ade oss, vilken fin titel, vilket fint omslag, vad bra språk det verkar vara! Jag har inte börjat läsa boken ännu så vi får se om känslan håller i sig, men lite senare blev det diskussioner om omslaget i fråga eftersom en tredje person tyckte att det var jättefult. Visst, jag kan hålla med om att de tre fåglarna högst upp känns lite väl kalkylerat olika i sina vingrörelser (är det duvor?), men för mig är det ett omslag som går rätt in. En ensam kvinna på en regnfuktig åker iklädd nästan en exakt likadan knallgul regnjacka som yours truly har i sin ägo.
För mig tror jag alltså att det är så enkelt som identifikation. Också den inbundna boken har ett liknande motiv om än i stramare och elegantare utförande och där ser man till och med en lada (!) som är som hämtad från en österbottnisk åker.
(ja, jag har lite hemlängtan, vem längtar inte efter sin asfalt, sina cykelvägar som löper vid sidan av åkrar och ängar?)
Som tur har jag en till kollega och tillika bokbloggare och fotograf som inte räds utförliga omslagsanalyser, hördu Marcus, vad säger proffset om mitt och Johannas nya älsklingsomslag? Trots min identifikation med stämningen på pocketutgåvan kan jag, om jag tar ett steg tillbaka, se att den är betydligt rörigare i utförandet än den inbundna utgåvan. Nåväl. Här har ni boken i alla fall, Elin Olofssons Då tänker jag på Sigrid, säg gärna vad er spontana reaktion är.
 |
| Omslag till pocketutgåvan |
 |
| Omslag till den inbundna utgåvan |
6 kommentarer:
Nejmen vad nyttigt för mitt ego att bli omnämnd som "proffs". Jag tänker verkligen inte att jag är proffs ju. Du har ju analyserat minst lika mycket som jag ju!
Jag läste också den här tack vare omslaget till den inbundna. Pocketvarianten har jag helt missat men jag gillar pocketomslaget ännu mer. Tyvärr inte berättelsen så mycket som jag hoppats på, jag skrev om den här: http://dagensbok.com/2013/02/08/elin-olofsson-da-tanker-jag-pa-sigrid/ men läs inte förrän du läst klart boken, jag vill inte spoila nåt för dig.
Nu har jag ingen jätteutförlig analys att leverera men från mitt fotografiska perspektiv så tror jag att många fastnar för den här typen av lite halvt oskarpa bilder som känns väldigt analoga och genuina. Typ kring 2000-talets början när digitalt fotograferande och photoshop blev superstort så överöstes vi ju av superskarpa och överarbetade bilder av retuscherade människor. Det har ju också blivit mer och mer vanligt att även bokförlag bara köper in den typen av bilder till sina bokomslag. Det finns en sorts amerikanske superskarp bildbyråestetik som jag tror många tröttnar på. Då kan såna här bilder kliva fram och locka oss som fått nog :) Det är inte konstigt att polaroid, instagram och http://www.lomography.com/ blir stora under samma tid som detta sker trots att de medvetet jobbar mot teknisk perfektion och medvetet adderar "fel" till bilderna.
Man kan väl egentligen bäst jämföra med hur försäljningen av vinylskivor går stadigt upp parallellt med att streamingtjänster som spotify och mp3-försäljning via itunes går upp. Det finns de som hungrar efter någon sorts analog själ.
Det är ju EXAKT som du säger om duvorna (vilken hökblick du har för ornitologi förresten, pun intended). Jag tror att man tycker de bryter illusionen om att det är ett analogt foto som kanske annars kunde ha tagits direkt från någons privata fotoalbum. Duvorna i sin flykt är FÖR osannolik att ha fått med på ett vanligt familjefoto. Det som du kallar för "rörighet" tror jag däremot adderar till att man gillar bilden.
I fototeori pratar vi om "punctum" (Barthes). Förenklat kan man säga att punctum i en bild är det som sticker ut, som gör bilden levande eller berör just dig. Nästan alla ens favoritbilder har ett punctum som man kan peka ut. I pocketutgåvan kanske det är den lite för stora regnjackan. Eller ladan i den inbundna. (som jag för övrigt gillade eftersom den påminde mig om norrbotten) För någon annan kan det var hårknuten eller någon av de höga växterna som slår an en ton. Om man slår ihop digital/analog-utläggningen med punctum-teorin så kan man ju tänka sig att ju mer man photoshoppar och retuscherar och håller på och zoomar in och gör "stilrena" foton desto större chans borde det väl vara att man retuscherar sönder eller till och med retuscherar bort punctum... Kanske är det därför vi gillar när någon tar några steg tillbaka och får med lite mer "rörighet", det blir mer levande för oss, fler ytor att känna igen oss i.
Eller så svamlar jag bara... nu måste jag till jobbet. Kanske går jag in här på lunchrasten igen och tar tillbaka allting...
Intressant! Känns som om vad jag än säger låter puckat i jämförelse med din fina analys. Gillar idén om "punctum"!
Och ja, hökblicken. Tränar och tränar, gillar att känna igen flygfäna. Duvorna är tunga som vattenballonger och verkar flaxa för att helt enkelt inte störta i marken.
Meh du är ju inte puckad!! det var ju du som började analysen och fick igång mig. Jag hade inte ens tänkt på det annars ju. Jo punctum är fint. Finns ju en gammal fotoregel, som till och med trycktes på kodaks filmrulleförpackningar, som är typ: "är bilden inte bra står du inte nog nära". Men jag tycker ofta det blir bättre när man backar tillbaka lite. Då ökar ju också chansen att få med lite punctum :)
Sorglig bild av duvorna du ger ändå men det håller jag med om. Känner du igen fågelläten också?
Jag älskar det första omslaget och det får mig att vilja plocka upp boken. Håller med om att regnjackan är ett stort plus. Gillar också åkern och regnet som just dragit över och hänger tungt långt framför kvinnan på bilden. Ska bli spännande att höra vad du tycker om boken :)
Ska berätta så fort jag har läst klart. Och visst ser det ut som en Fäbodaåker?
Skicka en kommentar