Den långa signeringskön, eller, den gången Siri Hustvedt kände igen mig

Det hade kunnat bli helt annorlunda. Jag hade tagit tjänstledigt för att gå och se Siri Hustvedt under bokmässesöndagen men på lördagskvällen var jag så utmattad efter att inte ha haft en helt ledig dag på tre veckor (packande, flytt, Danmarksbesök, Bokmässan) att jag nästan hade bestämt mig för att inte gå. Tre veckor är kanske inte så länge, men för mig är det alldeles för länge. Som ni kanske minns hade jag heller inte läst Hustvedts senaste bok The Blazing World, och det gjorde att jag blev lite osäker.

Men nästan exakt en timme innan drabbades jag av det stora tvivlet: det här var ju Siri Hustvedt, författaren som jag beundrar så ofantligt mycket och som har inspirerat mig både på ett kreativt och akademiskt plan. Som skriver intrikata och intelligenta romaner samtidigt som hon går hårt åt uppdelningen av det kroppsliga och det psykiska/intellektuella. Så jag ändrade mig. Flätade ihop mitt smutsiga hår och slängde mig på cykeln, hann fram i så god tid att jag stod nästlängst fram i seminariekön.

Sen följde ett samtal mellan Siri Hustvedt och litteraturvetaren Ingrid Elam (vars senaste bok Jag. En fiktion jag har läst och uppskattat) som på alla sätt var just så intressant och inspirerande som jag hade hoppats på. Eftersom jag satt och lyssnade i total eufori kan jag tyvärr inte återge samtalet, jag satt och lyssnade samtidigt som jag drömde om att en dag få sitta tillsammans med Siri och fråga henne om ALLT. 

Sist jag hörde henne prata bodde jag i London och då hade jag turen att få ställa henne en fråga. Då befann vi oss inte i något gigantiskt seminarierum utan i en liten ombonad lokal mitt inne i Foyle's bokhandel på Tottenham Court Road. Innan dess hörde jag henne under en riktigt dålig intervju under Helsingfors bokmässa kanske två år tidigare. Så när jag äntligen kom fram i signeringskön efter seminariet passade jag på att säga åt henne att det var väldigt intressant igen, och att det lustigt nog var den tredje boken hon signerade åt mig. Det var då följande hände: 

Siri: "I know your face!"                Foto: Henrik Othman

Ni ser min lyckliga min? Visst, jag fiskade kanske lite efter att få känna mig utvald, att liksom bevisligen få erkännande som en riktig Siri-läsare (trots att jag då inte har läst ut hennes senaste bok), men aldrig hade jag trott att hon skulle känna igen mig. Och jag dristar mig till att tänka att hon inte skulle ljuga om nånting sånt, men det kanske bara är min fåfänga som talar. 

Nu har jag den i alla fall, min tredje signerade Siri Hustvedt-bok. Och den här gången kan man under signaturen läsa orden: "to Nina (again)".