onsdag 14 januari 2015

Lyssnar på den här skivan och tänker på den tiden. 2002, vad jag gjorde då.


Jag köpte skivor på CD-Dreams i Jeppis, två i månaden för lönen jag fick när jag jobbade som övervakare i tidningsläsesalen. 
Jag hade fått mitt högstadiehjärta krossat, ville nog egentligen det men kunde inte riktigt förstå mig på att någon annan kunde veta bättre än mig. Man kan vara en besserwisser också när det handlar om känslor.
Jag lyssnade nästan bara på Tori Amos, jag spelade mycket gitarr, jag gick långa vinterpromenader och såg på stjärnhimlen.

We may be on this road, but we're just imposters in this country, you know.

Det är så lätt att skratta åt sig själv som yngre. Åt allvaret, åt de melankoliskt svåra dikterna. Men jag tror inte att man ska göra det. För hur bra det än är att kunna se på sig själv med lite självdistans ska man inte glömma bort det där allvaret. Det finns kvar någonstans där inne, det ska finnas kvar. 

Inga kommentarer: