Lyssnar på den här skivan och tänker på den tiden. 2002, vad jag gjorde då.
Jag köpte skivor på CD-Dreams i Jeppis, två i månaden för lönen jag fick när jag jobbade som övervakare i tidningsläsesalen.
Jag hade fått mitt högstadiehjärta krossat, ville nog egentligen det men kunde inte riktigt förstå mig på att någon annan kunde veta bättre än mig. Man kan vara en besserwisser också när det handlar om känslor.
Jag lyssnade nästan bara på Tori Amos, jag spelade mycket gitarr, jag gick långa vinterpromenader och såg på stjärnhimlen.
We may be on this road, but we're just imposters in this country, you know.
Det är så lätt att skratta åt sig själv som yngre. Åt allvaret, åt de melankoliskt svåra dikterna. Men jag tror inte att man ska göra det. För hur bra det än är att kunna se på sig själv med lite självdistans ska man inte glömma bort det där allvaret. Det finns kvar någonstans där inne, det ska finnas kvar.
onsdag 14 januari 2015
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den senaste tiden
Det har varit några bra veckor med bättre balans, eller så är det bara ljuset och den begynnande våren som trots bakslag ju kommer. Jag tänk...
-
Jag försöker ansöka om körkortstillstånd men kan enligt e-tjänsten inte göra det med mitt personnummer. Men att maila Transportstyrelsen ge...
-
Vi dividerar om vad vi ska laga till middag, alla alternativ känns dåliga, jag har ingen lust med något vettigt som barnen ratar för det har...
-
I början av sommaren fick jag ont i höften. Efter att ha joggat försiktigt men regelbundet flera gånger i veckan i månader slog det plötslig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar