Lördag och bajs

Jag vaknar av att han pruttar. Jo, så är det rätt ofta. Och det är väldigt gulligt trots att det så klart är jobbigt för honom att ha så mycket gaser i magen. Men när natten har varit riktigt okej och jag inte har somnat sittande i soffan och vaknat efter en timme och sett ut som en gam är det rätt kul att det ligger en liten söt bebis bredvid en i sängen och pruttar.

Idag har vi fördrivit förmiddagen med att gulla med bebis och slösurfa. Sen gick vi på en långpromenad i skogen, jag älskar att vi bor så nära ett stort friluftsområde med en massa elljusspår där man kan dra vagnen och andas höstluft. När vi kom hem gjorde vi en påtår och bebisen - hör och häpna - fortsatte att sova! En rad Fazers blå, en påtår och lite bloggläsning, mycket mer än så behöver inte en nybliven morsa just nu för att känna sig som en människa. 

Nu står Cyklisten hukad över mjukliften och filmar bebben och väntar på att han ska vakna, tydligen kände han en fantomlukt av bajs (eller riktig lukt, who knows), det är väl ganska typiskt. Man ba "ska vi väcka honom?" efter att man febrilt har önskat att han sov lite till så att man fick dricka en kopp kaffe i lugn och ro.

Föräldraskapet, ganska knasig grej.

Att lämna en stad

Det är septemberklar luft och rönnarna har skiftat färg och jag inser att jag hade glömt att de gör det, i Göteborg är höstfärgerna inte lika tydliga. Där övergår sommaren oftast i ett regnoväder till en brun höst som pågår till mars. 

Jag har sovit gott och du har sovit dåligt och vi tittar på Svenska dialektmysterier medan vi dricker påtår efter frukosten och får båda klumpar i halsen eftersom det handlar om västkusten. Där är staden helt plötsligt, som vi har valt bort, och det kommer nog att ta tid innan vi vet om det var rätt val. 

Jag saknar inte:

Trängseln, alla människor, bilar, cyklar, att ta sig från punkt a till punkt b och bli matt av allt och alla som är ivägen.

Känslan av att stan tas över av evenemangshets och trendighet, jag bodde visserligen bara där i "bara" åtta år men inbillar mig att det var en flummigare stämning när jag flyttade dit och att det blir mer och mer fokus på att vara först ute med allt möjligt. Tröttsamt, eller i alla fall inget som jag är särskilt intresserad av.

Avståndet till så många, familjemedlemmar och vänner.

Jag saknar:

Det vackra som man slutar se när man har bott någonstans tillräckligt länge. Älven, trähusen, Vasastan. 

Att det händer något hela tiden, att det finns saker att göra även om det bara är i teorin.

Närheten till så många, vännerna som det känns som om man aldrig kommer att träffa igen även om jag vet att det inte är så.

Böcker

Så skönt ändå att de där sömnlösa nätterna kan varvas med nätter med helt okej sömn, så pass okej att jag nästan lite motvilligt stängde av mitt i Outlander-avsnittet när jag insåg att bebisen faktiskt hade sovit i en kvart och att jag fortfarande satt uppe. 

Jag tänkte säga något om ett par böcker jag har läst på sistone, utan några längre utläggningar om innehållet eftersom min hjärna trots allt är något sömndepraverad. I augusti blev det rätt många böcker, en hel del förlossningslitteratur men också lite annat smått och gott. 

Det som stod ut ur mängden var framför allt Celeste Ngs Little Fires Everywhere, en historia som jag skulle vilja beskriva som en familjethriller. Den var lättläst men välskriven, höll kanske inte måttet riktigt hela vägen men var ändå så bra i sin genre att den är värd en guldstjärna. Jag har faktiskt lånat hem hennes förra roman Things I Never Told You också, hoppas att den är lika bra.

En annan bok som stack ut som mamma tipsade om var Tracy Chevaliers At the Edge of the Orchard, en riktigt saftig bit amerikansk historia som kretsar kring en släkt som bedriver äppelodling. Perfekt om man vill läsa en välskriven och välresearchad men ändå lättläst historisk roman.

Deon Meyers dystopi Fever blev jag däremot lite besviken på. Han skriver väldigt bra och är otroligt skicklig på att skriva levande karaktärer, men hela historien blev ändå lite tam i slutändan. 

Det som ligger och väntar på mig i den senaste högen från biblioteket just nu är Megan Abbots Give Me Your Hand och Nicole Krauss Forest Dark.

Höstlistan

Höstlista. Klart att det får bli en sån.

Vad är dina mål i höst?

Jag vill hitta sköna vardagsrutiner och lära känna Umeå. Jag skulle gärna vilja hitta något slags socialt sammanhang eftersom jag inte känner så många människor här ännu, kanske någon föräldragrupp eller en bokcirkel kanske? Ingen av oss har någon daglig sysselsättning för tillfället, jag är föräldraledig och Cyklisten letar jobb, så det är inte det lättaste att skapa rutiner. Just nu är det så klart otroligt skönt att vi båda har möjlighet att vara hemma tillsammans, men det blir också lätt tärande när man inte umgås med någon annan än varandra.

Vad ser du mest fram emot?

Faktiskt det jag skrev ovan, vardagsrutinerna. Att komma in i ett lunk med bebisen, att gå långa promenader i ett höstfint Västerbotten, att landa i att vi har fått ett barn. Och faktiskt också att blogga! Jag inbillar mig att jag nu har både ett ökat behov av att skriva av mig och en ökad möjlighet att hinna göra det.

Känner du dig klar med sommaren?

Ja! Den var så skön och så otroligt konstig samtidigt, och då syftar jag inte bara på vädret utan snarare på att vi flyttade till en ny stad och att jag var höggravid. Trots att jag svettades som en gris i flera månader njöt jag dock av det varma vädret, jag är väldigt lycklig över att det blev så många simturer den här sommaren!

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

I september åkte jag och Cyklisten till Spanien på en väldigt lyckad resa som vi hade sett fram emot, det känns fortfarande som ett fint minne. I övrigt var det mycket jobbfokus och planering av författarevent och sånt, jag minns det som en riktigt rolig höst.

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Jag jobbade forfarande på flygplatsen men hade inte blivit butikschef ännu, jag och Cyklisten hade varit tillsammans i ett halvår ungefär, jag läste jättemycket böcker och gick på Bokmässan och var glad och nöjd men jag vill minnas att jag också var rätt förvirrad över det här med att plötsligt ha ett förhållande efter många många år av singelliv. Det tog verkligen sin tid att hitta formen, så att säga. 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Faktiskt samma sak, nämligen att vi hade en så öppen sommar utan planer. Det var nog nödvändigt med tanke på att våren var väldigt stressande med alla stora beslut och allt som vi grubblade över (flytta eller inte flytta, herregud vi ska få ett barn osv. osv.) och därmed skönt, men också något frustrerande eftersom man blir rastlös av att inte ha några planer.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Jag börjar deprimerande nog med den kultur jag inte kommer att konsumera i höst - nämligen Kurt Vile som spelar i Göteborg i oktober. VARFÖR kunde han inte göra det ett halvår tidigare? Han är en av dem som jag verkligen, verkligen har velat se live och som inte är på turné så överdrivet ofta. Ja, jag är bitter. Nåväl, vad jag kommer att konsumera är sannolikt mycket radio och teve och en hel del poddar och ljudböcker, men också böcker i fysisk form. Hittills har det funkat rätt bra att läsa thrillers samtidigt som jag har ammat, får se hur det blir med de stora romanerna, än så länge känns det inte som den ultimata läsningen att hacka upp i tre minuters intervaller. Nu slår det mig att jag såg skymta i sociala medier att det har kommit en ny säsong av podden Serial. OMG, som ungdomen skulle ha sagt för tio år sedan.

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?

Haha, finns bara ett rätt svar på den frågan och det är amnings-bh:n.

En utopi?

Någon gång när jag inte hade sovit på ett dygn och var så trött att jag somnade mellan värkarna trots att det bara var en minut emellan sa jag till Cyklisten att jag längtade efter att få sova dåligt tillsammans med en bebis, för det kändes som en utopi. Att få sova utan att ha ont emellan! Jag får påminna mig själv om den känslan nu, det är kanske bra att ha den nedskriven också, för nu är jag mitt uppe i bebissömnlösheten istället. 

Jag hoppas att det är som alla säger att det här bara är en fas som ger med sig småningom, för det är rätt uppenbart att bebisen inte har någon koll ännu på vad som är natt och vad som är dag. Egentligen kan jag hantera sömnbrist rätt så bra, särskilt när jag inte behöver göra så mycket mer än sitta i soffan om dagarna. Men det jobbiga är att själv vara så trött under natten att jag somnar medan jag försöker få honom att somna och sedan vaknar och upptäcker att jag har en bebis i famnen. Det känns liksom inte helt hundraprocent säkert. 

Bättre då att försöka vända på dygnet själv kanske. Natten tills igår kollade jag på en dokumentär om Backstreet Boys, det var trevligt sällskap. Inatt försökte jag med Lady Gaga-dokumentären men den var så blinkig att det störde bebisen. I övrigt är Outlander min go to amningsunderhållning - dock en så pass slötittarserie att jag lätt somnar medan jag tittar. Tips på oblinkande och lagom intressanta amningsfilmer/serier mottages med andra ord tacksamt.

Det är märkligt hur tiden både krymper och töjs ut just nu. Jag märker att det är lätt att tänka att han naturligtvis är si eller så, antagligen för att vi så klart vill lära känna honom mer och mer och förstå hur han fungerar. Det känns som om vi har haft honom hos oss hur länge som helst. Det gör att det är lätt att glömma att han inte ens är tre veckor gammal ännu och att det eventuellt är lite väl tufft att kräva av honom att han ska ha lärt sig en massa sömnfärdigheter på den här korta tiden. 

Och jo, det kommer nog att bli mycket bebisfunderingar här ett tag framöver.

Att landa

Vi har kanske börjat hitta någon form av vardag. Det är förstås lätt att tro att vi vet hur han funkar, bara för att i nästa stund upptäcka att så var det minsann inte. Det känns som att det är svårt att vara förstagångsförälder utan att samtidigt göra alla de där förstagångsföräldriga sakerna: ta ett foto i minuten för att han gör så många roliga grimaser i sömnen, hjälpas åt att byta blöja trots att vi båda klarar av att göra det på egen hand, inbilla oss att vi vet hur han sover för att sekunden efter inse att det vet vi minsann inte alls.

Två veckor har gått nu sen han kom, jag vet inte hur mycket jag kommer att skriva om själva födseln här. Men i korthet kan jag säga att jag trodde att jag var inställd på och öppen inför att det inte skulle bli som jag hade tänkt mig eftersom det är det alla säger, men att jag ändå blev helt tagen på sängen av att det inte gick som jag hade tänkt mig. Så klart.

Efter en 24 timmar lång latensfas men väldigt täta och intensiva värkar (som jag dock klarade av att hantera med hjälp av andning och avslappning även om det gjorde helvetiskt ont) skrevs vi in på förlossningen, och efter ett par timmar föddes han med akut kejsarsnitt eftersom han mådde dåligt under värkarna. Hux flux hördes ett skrik och där var han. Jag hann aldrig bli orolig vare sig för hans eller min egen skull, men det var ändå en omtumlande upplevelse på många sätt.

Visst, jag läste igenom alla avsnitt som handlade om kejsarsnitt i böckerna jag läste som förberedelse, men det var som om jag inte riktigt registrerade kejsarsnitt som något som jag skulle kunna uppleva. Och så som det ofta är när man är med om något oväntat försöker jag finkamma internätet på upplevelser av akuta kejsarsnitt utan att riktigt hitta något som jag tycker ger en bra bild av hur det känns. Om någon har lästips tar jag tacksamt emot!

Måndag

Det är måndag och för en vecka sedan var tiden inte alls begriplig, jag vet inte vad jag gjorde den här tiden på dygnet, det jag vet är att ingenting blev som vi hade tänkt oss men att han är här nu.