Vi har kanske börjat hitta någon form av vardag. Det är förstås lätt att tro att vi vet hur han funkar, bara för att i nästa stund upptäcka att så var det minsann inte. Det känns som att det är svårt att vara förstagångsförälder utan att samtidigt göra alla de där förstagångsföräldriga sakerna: ta ett foto i minuten för att han gör så många roliga grimaser i sömnen, hjälpas åt att byta blöja trots att vi båda klarar av att göra det på egen hand, inbilla oss att vi vet hur han sover för att sekunden efter inse att det vet vi minsann inte alls.
Två veckor har gått nu sen han kom, jag vet inte hur mycket jag kommer att skriva om själva födseln här. Men i korthet kan jag säga att jag trodde att jag var inställd på och öppen inför att det inte skulle bli som jag hade tänkt mig eftersom det är det alla säger, men att jag ändå blev helt tagen på sängen av att det inte gick som jag hade tänkt mig. Så klart.
Efter en 24 timmar lång latensfas men väldigt täta och intensiva värkar (som jag dock klarade av att hantera med hjälp av andning och avslappning även om det gjorde helvetiskt ont) skrevs vi in på förlossningen, och efter ett par timmar föddes han med akut kejsarsnitt eftersom han mådde dåligt under värkarna. Hux flux hördes ett skrik och där var han. Jag hann aldrig bli orolig vare sig för hans eller min egen skull, men det var ändå en omtumlande upplevelse på många sätt.
Visst, jag läste igenom alla avsnitt som handlade om kejsarsnitt i böckerna jag läste som förberedelse, men det var som om jag inte riktigt registrerade kejsarsnitt som något som jag skulle kunna uppleva. Och så som det ofta är när man är med om något oväntat försöker jag finkamma internätet på upplevelser av akuta kejsarsnitt utan att riktigt hitta något som jag tycker ger en bra bild av hur det känns. Om någon har lästips tar jag tacksamt emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar