Det är septemberklar luft och rönnarna har skiftat färg och jag inser att jag hade glömt att de gör det, i Göteborg är höstfärgerna inte lika tydliga. Där övergår sommaren oftast i ett regnoväder till en brun höst som pågår till mars.
Jag har sovit gott och du har sovit dåligt och vi tittar på Svenska dialektmysterier medan vi dricker påtår efter frukosten och får båda klumpar i halsen eftersom det handlar om västkusten. Där är staden helt plötsligt, som vi har valt bort, och det kommer nog att ta tid innan vi vet om det var rätt val.
Jag saknar inte:
Trängseln, alla människor, bilar, cyklar, att ta sig från punkt a till punkt b och bli matt av allt och alla som är ivägen.
Känslan av att stan tas över av evenemangshets och trendighet, jag bodde visserligen bara där i "bara" åtta år men inbillar mig att det var en flummigare stämning när jag flyttade dit och att det blir mer och mer fokus på att vara först ute med allt möjligt. Tröttsamt, eller i alla fall inget som jag är särskilt intresserad av.
Avståndet till så många, familjemedlemmar och vänner.
Jag saknar:
Det vackra som man slutar se när man har bott någonstans tillräckligt länge. Älven, trähusen, Vasastan.
Att det händer något hela tiden, att det finns saker att göra även om det bara är i teorin.
Närheten till så många, vännerna som det känns som om man aldrig kommer att träffa igen även om jag vet att det inte är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar