En utopi?

Någon gång när jag inte hade sovit på ett dygn och var så trött att jag somnade mellan värkarna trots att det bara var en minut emellan sa jag till Cyklisten att jag längtade efter att få sova dåligt tillsammans med en bebis, för det kändes som en utopi. Att få sova utan att ha ont emellan! Jag får påminna mig själv om den känslan nu, det är kanske bra att ha den nedskriven också, för nu är jag mitt uppe i bebissömnlösheten istället. 

Jag hoppas att det är som alla säger att det här bara är en fas som ger med sig småningom, för det är rätt uppenbart att bebisen inte har någon koll ännu på vad som är natt och vad som är dag. Egentligen kan jag hantera sömnbrist rätt så bra, särskilt när jag inte behöver göra så mycket mer än sitta i soffan om dagarna. Men det jobbiga är att själv vara så trött under natten att jag somnar medan jag försöker få honom att somna och sedan vaknar och upptäcker att jag har en bebis i famnen. Det känns liksom inte helt hundraprocent säkert. 

Bättre då att försöka vända på dygnet själv kanske. Natten tills igår kollade jag på en dokumentär om Backstreet Boys, det var trevligt sällskap. Inatt försökte jag med Lady Gaga-dokumentären men den var så blinkig att det störde bebisen. I övrigt är Outlander min go to amningsunderhållning - dock en så pass slötittarserie att jag lätt somnar medan jag tittar. Tips på oblinkande och lagom intressanta amningsfilmer/serier mottages med andra ord tacksamt.

Det är märkligt hur tiden både krymper och töjs ut just nu. Jag märker att det är lätt att tänka att han naturligtvis är si eller så, antagligen för att vi så klart vill lära känna honom mer och mer och förstå hur han fungerar. Det känns som om vi har haft honom hos oss hur länge som helst. Det gör att det är lätt att glömma att han inte ens är tre veckor gammal ännu och att det eventuellt är lite väl tufft att kräva av honom att han ska ha lärt sig en massa sömnfärdigheter på den här korta tiden. 

Och jo, det kommer nog att bli mycket bebisfunderingar här ett tag framöver.