Jag läser poesi för Lillcyklisten:
Sömnen kommer. Och den bär oss,
bort från allting som vi ser.
Sömnen bär oss och vi lär oss:
världen - det är mycket mer.
Tänker på drömmar, på att M skriver att hon läst i en drömbok att krossat glas betyder lycka. Jag går omkring på gatorna i Göteborg, inte i drömmen, inte på riktigt, via Google, försöker hitta vårt hus men det är inte byggt än. Men min arbetsplats finns där, jag ser vilka böcker som skyltas, vet när på året bilden är tagen, jag jobbar inte där.
Jag pratar i telefon med en annan vän, våra barn är lika gamla, vi bor inte längre i samma stad. Kanske är det ljuset som kommer tillbaka - jag känner en rastlöshet och otålighet i kroppen, som om tiden håller på att rinna iväg. Känner så många som råkar ut för sånt man inte önskar att någon behövde uppleva
Vill vill vill men vad? Jag läser vidare:
Drömmen drar sig undan stilla,
men den viskar, om vi vill:
bortom vakenvärldens lilla
verklighet så finns en till.
(diktrader ur När vi blundar, Lotta Olsson & Olof Landström)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar