Någonstans att bo

Och så händer det plötsligt många saker, eller viktiga saker, och vi undrar om det går för snabbt? Men nej, det egentliga beslutet är fattat för längesen, förra gången vi gjorde det här men i omvänd ordning ordnade sig boendet innan vi hade landat i flyttbeslutet. 

En underskrift kvar, några månader som väntar i en för liten lägenhet. Vi som tänkte smälta intrycken och låta allt sjunka in har plötsligt någonstans att bo. I Göteborg. På tredje våningen bara ett par kvarter från där vi bodde förra gången. 

Först ska studier avläggas och barn födas. Men sen flyttar vi.

En dag för bad

Solig förmiddag, vi cyklar och cyklar, Cyklisten och Lillcyklisten först, jag sist i maklig gravidtakt. Det är skönt att röra på sig, men det är också utmattande. Både fysiskt och psykiskt. För hur naturligt är det egentligen att åka runt och överväga om olika hyreshus hade varit trevliga att bo i? Det går ju inte att föreställa sig en hemkänsla någonstans där man inte har bott. Eller det är klart att det går att föreställa sig, men det är liksom inte helt enkelt att använda den fantasibilden som underlag för ett stort beslut. Ändå är det väl det alla gör som flyttar och går på visningar, så det är inte direkt en ovanlig situation vi befinner oss i. 

Vårt mål var badet i Ganlet, där badade jag en hel del sommaren 2018. Nu blåste det rätt kallt men jag doppade mig ändå, och det är så klart så att jag aldrig ångrar ett dopp. Det var kallare när jag doppade mig på Ava havsbad utanför Nordmaling för en månad sen. Det är nästan så att jag borde skriva det i någon journal någonstans: är jag på dåligt humör, få mig då att ta ett dopp så kommer jag garanterat att vara på bättre humör efteråt. På vägen dit muttrade jag nämligen för mig själv och var lite småsur, men det släppte så fort jag klev ner i havet.

Småless och tristess

Slöletar efter mellanmålsidéer för barn på internet, hittar fåniga stänger med rosa rosetter och fåniga formuleringar om torkad frukt. Det är väl inte så svårt egentligen, men det blir så tradigt att bara ge frukt, frukt, frukt hela tiden. Slut på dagens ointressanta icke-dilemma.

Det bara drygt fyra dagar kvar av den här vistelsen nu. Vi har ett gäng fikaträffar inbokade så veckan kommer att gå fort och därför är jag är så glad över att vi ska träffa syrran och hennes familj på vägen upp, det gör att det inte känns lika deppigt. 

Nu har nog också den första wow-känslan släppt och det var lite det jag hoppades när vi bestämde oss för att stanna mer än en vecka i Göteborg. För sen, när eller om vi flyttar tillbaka, kommer vi ju inte att gå runt och tycka att alla hus är så vackra och att det är så härligt med folk. Det kommer snarare att vara lite som idag, en känsla av regn på förmiddagen, en förälder som inte kunde somna om efter 04, en annan förälder som försöker handla mat tillsammans med ett trotsbarn, en hel familj som tar en tupplur efter lunch.

Det är faktiskt hit jag ville komma: till tristessen. Även om det kanske är att överdriva en aning eftersom vi har träffat vänner på förmiddagen och får besök i eftermiddag. Men ändå. Hur känns det att vara lite småless i Göteborg? Känns det annorlunda än att vara småless i Umeå? Egentligen inte. Men det som kvarstår är att det finns något annat utanför lägenhetsdörren, det finns folk att ringa, caféer att drömma sig bort till.

You'll be nice to me and I'll be nice to you

Nu är vi här och tiden går för fort. Vi cyklar omkring, hittar tillbaka, hittar nytt. Är som nykära i staden och är medvetna om det. De här känslorna kan man inte fatta några rationella beslut på. Eller? Det förra flyttbeslutet var rationellt och nu vet vi hur det gick. Kanske behöver vi skriva ner alla våra förväntningar så vi kan kolla facit om några år när vi undrar varför vi flyttade tillbaka till Göteborg. Vilka trodde vi vi skulle bli om vi återvände? Lite mer oss själva. 

Idag träffade jag en kollega och vi pratade oavbrutet i två och en halvtimme. Ikväll dricker Cyklisten öl med två vänner. Det känns absurt nog som mer social tillfredsställelse än vi har fått under det gångna året sammantaget. Jag begriper så klart att det inte är samma sak att bo här mitt i dimregniga november eftersom jag ju också har gjort det, i många år. Men bara det att det går att träffa flera olika människor som jag har fleråriga relationer till, det gör så gott för själen.

Vi får se hur allt landar när vi är tillbaka i Umeå, men det känns ändå mer och mer som att vi dras hitåt som av ett osynligt magnetfält och att det börjar bli för sent att göra något åt det.

De fyllda åren

Inte helt optimalt att inleda födelsedagen med att sitta på toan i campingens servicehus och gråta av trötthet och irritation över att gräl och tjafs bryter ut redan innan morgonkaffet när regnet öser ute och klockan är ungefär 05:45. Det är sådana tillfällen som på allvar gör mig orolig över den kommande spädbarnstiden. Klarar vi inte ens tre nätter med dålig sömn utan att börja bråka (inkluderar samtliga familjemedlemmar i detta), hur sjutton ska det gå i flera månader?

Den nöjdaste stunden på den missnöjdaste dagen

Samtidigt, det är så här livet är. Det är inte hela världen att bråka lite, gråta lite, bli sams, äta pizza och åka hem en dag tidigare och sen sova som kungligheter i sin egen sängen. Det är helt okej faktiskt. Det är också okej att inte tycka att det är jätteroligt jämt att ha semester efter att ha tillbringat väldigt mycket tid tillsammans den senaste tiden. 

Mmm, svensk sommar och vindtät jacka med huvan uppe.

Nu har vi varit hemma i två nätter, imorgon bär det av söderut och västerut. Vi har inte bestämt var vi övernattar utan tänker ta det som det kommer med förhoppningen om att det ska gå att boka något sketet litet hotell i obygden när vi behöver stanna för natten.  

Den här födelsedagspresenten kom med posten idag!

Jag har också en känsla av att mina hormoner bråkar med mig just nu för mitt tålamod med Lillcyklistens konstanta och otroligt högljudda orerande (som jag vanligtvis endast älskar) är icke särskilt stort, jag är också plötsligt väldigt mycket tröttare och blir matt av tanken på att "hitta på något". Drygt 70% av graviditeten är avklarad, säger mina appar, vet inte om jag ska vila mig i tanken på att det snart är över eller i att det ännu är lite tid av lugn och ro kvar innan kalabaliken bryter ut.

Ett två tre nu börjar det

För två veckor sen började vårt sommarlov men det känns som att det egentligen börjar imorgon när vi sätter oss i vår fullproppade bil och åker norrut ca 300 km. Själva resan lär knappast bli särskilt avkopplande eftersom Lillcyklistens tålamod är lika med noll för tillfället, men vi ska göra ett försök med att starta jättetidigt och hoppas att han somnar och fortsätter med sin nattsömn i en timme eller två.

Men att packa för detta... jag som brukar ha koll på vad som behöver packas känner mig bara förvirrad. Cyklisten påpekar alltid ibland (ibland varje dag) att jag är helt snurrig i huvudet när jag är gravid vilket stämmer, då kan man ju undra varför det ändå blir så att det är jag som ska ha koll på att allt kommer med på resan? Det blir liksom en dubbel otydlighet, för jag gillar ju verkligen att skriva packningslistor och planera, men för tillfället finns det inga garantier för att det vi faktiskt behöver kommer med i packningen bara för att vi har bockat av allt på mina olika listor.

Vad hoppas jag på med den här resan?

1. Att det ska regna lite mindre än vad väderleksprognosen säger

2. Att vi inte ska sova så dåligt som jag befarar att vi kommer att göra

3. Att vi ska hinna umgås med våra vänner från Göteborg som befinner sig på vårt resmål och är den egentliga anledningen till att vi åker dit

4. Att jag ska simma minst två gånger, läsa en helt bok och inte ha så mycket foglossning

Ganska mycket begärt men någon av punkterna ska jag väl ändå lyckas med. Nu kvarstår bara dilemmat gällande vilken bok jag ska ta med mig, men det lutar mot Anne B. Ragdes Berlinerpopplarna som jag har tänkt läsa hur länge som helst och råkade hitta som pocket på en loppis förra veckan.

Återvända återanvända

Ett dilemma med att bo här i Umeå är att vi aldrig vet vad vi ska hitta på när vi är lediga. Jag säger inte att det automatiskt hade varit bättre om vi bodde någon annanstans, kanske hänger det helt enkelt ihop med småbarnslivet, men vi har nog aldrig haft så här få sociala kontakter som vi har här. Så klart är det av uppenbara orsaker så för väldigt många just nu, men för oss har det här pågått sen vi flyttade hit och efter två år börjar det bli slitsamt. Att bara prata med varandra, om allt, jämt.

Nu är jag inte den som ligger på latsidan vad gäller att försöka lära känna människor, och precis som jag trodde innan vi flyttade skulle det komma att ta ungefär två år innan det började kännas som att det fanns vänskaper att ana vid horisonten. Och så klart känns det dumt att i den vevan börja fundera på att flytta härifrån. Jag tycker att det är otroligt jobbigt att det tar så lång tid att lära känna folk. När man dessutom har småbarn har man inte riktigt den tiden.

Jag vet inte hur det skulle kännas för mig att bo i Göteborg nu. Det är också därför vi ska vara där i sommar. En av mina styrkor som samtidigt är ett problem är att jag har så lätt för att anpassa mig. Att det är en styrka är kanske uppenbart, problemet består i att jag så lätt vänjer av mig vid olika saker. Platser, vänner, sammanhang. För att jag kanske tänker att det inte är någon återvändo och då är det lika bra att blicka framåt. Frågan är vad som händer om man då istället gör det man har uteslutit - återvänder.

Trött

Den här tröttheten som slår till, så förlamande. Ibland är det lätt att glömma att jag kanske behöver vila för att jag är gravid. Det är bara inte så lätt att få till med en snart tvååring. När tiden väl finns är det så mycket annat jag hellre gör. I förmiddags var jag så slut att jag knappt orkade hålla ögonen öppna. Samtidigt ville jag ut i den friska luften. Vad tror ni det slutade med? Jo, att jag strosade runt med kundvagnen i den alldeles för stora mataffären medan Cyklisten som är pyttelite snuvig väntade utanför med Lillcyklisten.

Man har lite lägre krav på lugn och ro och egentid numera om man säger så. 

Lustigt nog blev jag piggare av denna otroligt patetiska utflykt och dagen blev ändå helt okej. Den avslutades på en blåsig strand i Holmsund där Lillcyklisten glatt lekte i lekparken medan jag smygkollade in dubbelvagnarna som stod parkerade i närheten (och eventuellt, smygkollade hur slutkörda de båda föräldraparen med nyfödingar plus tvååringar såg ut att vara...).

Det är något med detta småbarnsliv som på ett plan är otroligt opoetiskt samtidigt som det det är ett liv som det inte går att värja sig emot. Hur man plötsligt ingår i en gemenskap som man initialt är otroligt ointresserad av men som man sen, omärkligt, uppgår i och trött lutar sig mot som en varm stugvägg.

Paus

Okej, så efter dag fem gav vi upp med potträningen. Eller nej, vi gav inte upp men vi insåg våra begränsningar. Det handlar egentligen mindre om potträningen och mer om att Lillcyklistens trots bara eskalerar för varje dag som går och det började kännas som om det var en otroligt osmart idé att kombinera den sista semestern/sommaren med "bara" Lillcyklisten innan Minicyklisten föds med att ha ständiga fighter och inte sova om nätterna. För det är ju ändå så att fighterna fortsätter trots att vi har pausat potträningen. 

 

Men jag måste ändå säga att jag verkligen tror att metoden kan fungera, för trots att det var väldigt utmattande så hände det en hel del under bara fem dagar. Så vi tänker att vi kommer att hålla kvar ett visst rutinpottande (så länge det inte leder till bråk), plus att Lillcyklisten nu säger till när han behöver göra nummer två och hittills har gjort det i pottan varje gång som vi har hunnit hjälpa honom av med blöjan. Det känns ändå som ett stort framsteg!

 

Nu är målet: bråka så lite som möjligt och vila så mycket vi kan innan den här familjen blir ännu galnare.