Ett dilemma med att bo här i Umeå är att vi aldrig vet vad vi ska hitta på när vi är lediga. Jag säger inte att det automatiskt hade varit bättre om vi bodde någon annanstans, kanske hänger det helt enkelt ihop med småbarnslivet, men vi har nog aldrig haft så här få sociala kontakter som vi har här. Så klart är det av uppenbara orsaker så för väldigt många just nu, men för oss har det här pågått sen vi flyttade hit och efter två år börjar det bli slitsamt. Att bara prata med varandra, om allt, jämt.
Nu är jag inte den som ligger på latsidan vad gäller att försöka lära känna människor, och precis som jag trodde innan vi flyttade skulle det komma att ta ungefär två år innan det började kännas som att det fanns vänskaper att ana vid horisonten. Och så klart känns det dumt att i den vevan börja fundera på att flytta härifrån. Jag tycker att det är otroligt jobbigt att det tar så lång tid att lära känna folk. När man dessutom har småbarn har man inte riktigt den tiden.
Jag vet inte hur det skulle kännas för mig att bo i Göteborg nu. Det är också därför vi ska vara där i sommar. En av mina styrkor som samtidigt är ett problem är att jag har så lätt för att anpassa mig. Att det är en styrka är kanske uppenbart, problemet består i att jag så lätt vänjer av mig vid olika saker. Platser, vänner, sammanhang. För att jag kanske tänker att det inte är någon återvändo och då är det lika bra att blicka framåt. Frågan är vad som händer om man då istället gör det man har uteslutit - återvänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar