You'll be nice to me and I'll be nice to you

Nu är vi här och tiden går för fort. Vi cyklar omkring, hittar tillbaka, hittar nytt. Är som nykära i staden och är medvetna om det. De här känslorna kan man inte fatta några rationella beslut på. Eller? Det förra flyttbeslutet var rationellt och nu vet vi hur det gick. Kanske behöver vi skriva ner alla våra förväntningar så vi kan kolla facit om några år när vi undrar varför vi flyttade tillbaka till Göteborg. Vilka trodde vi vi skulle bli om vi återvände? Lite mer oss själva. 

Idag träffade jag en kollega och vi pratade oavbrutet i två och en halvtimme. Ikväll dricker Cyklisten öl med två vänner. Det känns absurt nog som mer social tillfredsställelse än vi har fått under det gångna året sammantaget. Jag begriper så klart att det inte är samma sak att bo här mitt i dimregniga november eftersom jag ju också har gjort det, i många år. Men bara det att det går att träffa flera olika människor som jag har fleråriga relationer till, det gör så gott för själen.

Vi får se hur allt landar när vi är tillbaka i Umeå, men det känns ändå mer och mer som att vi dras hitåt som av ett osynligt magnetfält och att det börjar bli för sent att göra något åt det.