Den här tröttheten som slår till, så förlamande. Ibland är det lätt att glömma att jag kanske behöver vila för att jag är gravid. Det är bara inte så lätt att få till med en snart tvååring. När tiden väl finns är det så mycket annat jag hellre gör. I förmiddags var jag så slut att jag knappt orkade hålla ögonen öppna. Samtidigt ville jag ut i den friska luften. Vad tror ni det slutade med? Jo, att jag strosade runt med kundvagnen i den alldeles för stora mataffären medan Cyklisten som är pyttelite snuvig väntade utanför med Lillcyklisten.
Man har lite lägre krav på lugn och ro och egentid numera om man säger så.
Lustigt nog blev jag piggare av denna otroligt patetiska utflykt och dagen blev ändå helt okej. Den avslutades på en blåsig strand i Holmsund där Lillcyklisten glatt lekte i lekparken medan jag smygkollade in dubbelvagnarna som stod parkerade i närheten (och eventuellt, smygkollade hur slutkörda de båda föräldraparen med nyfödingar plus tvååringar såg ut att vara...).
Det är något med detta småbarnsliv som på ett plan är otroligt opoetiskt samtidigt som det det är ett liv som det inte går att värja sig emot. Hur man plötsligt ingår i en gemenskap som man initialt är otroligt ointresserad av men som man sen, omärkligt, uppgår i och trött lutar sig mot som en varm stugvägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar