Du pekar på hunden, säger "bää". Du pekar på skatan, säger "bää".
Storebror frågar: "Vad säger fåret?"
"Bää."
När du ler lyser hela ditt ansikte och du ler ofta, nästan hela tiden faktiskt. Att ett så litet ansikte kan ha så många miner, att det går att le på så många olika sätt? Vi slåss nästan om att gosa med dig, ibland blir goset till slagsmål, det är inte lätt att ha en liten bror som man vill krama hela tiden men som man samtidigt vill knuffa bort.
Du blir van vid att bli knuffad, buffad på, trängd, petad på. Saker slängs på dig, du får dörrar i ansiktet, ramlar rakt bakåt och huvudet dunsar i golvet. Oftast mest i förbifarten. Att vara någons småsyskon är att bli älskad och härdad.
Jag ser på klockan: om några timmar föds du. Om några timmar vet jag inte att det är kaos och att det händer farliga saker, för jag är nedsövd. Om några timmar föds du men jag träffar dig inte förrän dagen efter.
Vägen från förlossningsrummet till Neo-IVA, när jag halvsitter i sängen och dörrpar för dörrpar öppnas. Sköterskan som några minuter tidigare undrar om jag vill ha något att äta kanske? Efter att ha legat ett halvt dygn för observation på uppvaket. "Nej, jag vill träffa mitt barn." Den konstigaste transport jag någonsin har varit med om.
Och så är du där. Med några slangar kvar för säkerhets skull. Vår stora starka lilla minsting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar