Vi sitter under extratäcket i soffan, utanför är allt gömt i ett täcke av dimma och regn. Hela förmiddagen har vi varit inne, det är vanligtvis inget tillvägagångssätt jag väljer, men idag blev det så. Det finns trots allt en gräns för hur mycket entusiasm jag kan uppbåda för att gå till Hemköp och köpa bananer vareviga dag.
Min hjärna är ett töcken idag. Förra veckan trodde jag att vi äntligen hade nått vägs ände med Minicyklistens nattliga ammande. Jag fick sova till 04-05 utan att väckas i flera dagar och det var himmelskt. Men nu är vi tillbaka, kanske inte på noll, men väl några steg bakåt. Inatt vrålade han i en och en halvtimme med början 00:30. Efter att ha klappat, kramat, lagt ner, tagit upp, bytts av av Cyklisten, gått in igen, börjat om, fått honom att somna bara för att han sen vaknade när Lillcyklisten hostade till - gav jag upp. Sen sov han med mig resten av natten.
Och så här: det är verkligen inget fel på att samsova, men min kropp går sönder av att ligga statiskt på en sida. Det går liksom inte. Samtidigt är det enda som funkar när det spårar ur så här. Att liggamma och somna. Det är mysigt när han sover alldeles tätt intill, men kanske i två eller tre timmar. Sen när han bara snuttar och snuttar och tumlar runt och sätter sig upp? Nej, alltså hur länge ska man orka hålla på så här?
Just nu har jag heller ingen aning om varför han vaknar. Är det för att han vill amma eller är ammande det enda som kan lugna honom när han vaknar av något helt annat? Tänder? Mardrömmar? Separationsångest? Förkylning? Antagligen alla de nämnda orsakerna sammantaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar