Molnen skingras och det är knappt att jag tror mina ögon. Det känns som om det har varit gråväder i flera veckor men det stämmer nog inte riktigt. Jag beställer julklappar, sånt som ändå behövs och som är på rea. Vattenflaskor i stål, i de billigaste färgerna. Det är tillfredsställande att kunna slå ihop två olika syften, särskilt när man har ont om pengar.
Men det börjar bli lite trist nu, att ha en så skral ekonomi. Det är skönt att för längesen ha vant sig av med onödiga köp, men jag saknar att kunna välja det jag tycker är bäst istället för det som är billigast. Samtidigt känns det märkligt att jag kommer att få en lön igen efter årsskiftet. Hur mycket som nu sist och slutligen kommer att landa på kontot efter allt vabbande återstår att se så klart.
Det som också känns märkligt är att Minicyklisten ska börja på förskolan. Han känns så mycket mindre än vad Lillcyklisten gjorde i samma ålder, antagligen för att jag nu har något att jämföra med, plus att Lillcyklisten var så himla tidigt med allt att han alltid har känts äldre än han är. Nu är det verkligen som att jag kommer att lämna bort min lilla bebis, och hela dagen dessutom. Usch.
I eftermiddag får Minicyklisten hänga på Cyklisten som har en ledig eftermiddag. Jag och Lillcyklisten ska kanske träffa grannar eller kompisar som också är förkylda, jag hoppas det i alla fall. I förmiddags hann jag byta några ord med en annan förälder som också vabbade på randen till frustration, så skönt att åtminstone en stund få prata med någon annan vuxen (än Cyklisten, hehe) varje dag.
Väldigt kära dagbok över bloggen just nu men more is more tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar