Trodde aldrig jag skulle blogga om cupcakes

Temumriken skickade mig en utmärkelse i form av en cupcake. Hon säger så fina saker om mig och påpekar dessutom att de bloggar hon läser inte direkt är "söta" och att det till och med kunde uppfattas som en förolämpning av vissa. Vilken insiktsfull inledning, vad kan man annat säga än tack och svara på de tillhörande frågorna även om cupcakes är något man vanligtvis tycker är alldeles för sötsliskiga?

 

1. Vilken är din favoritfärg? Blått. Som i mörkblått som en riktigt klar stjärnhimmel, som i duvblått som... ja, duvor (?), som i klarblått som grundfärgen. 

2. Vad är din favoritmat? Jag kunde säga en massa fina rätter här men säger pappas varma smörgåsar. De är alltid lite för goda och jag äter alltid lite för många.

3. Vart skulle du vilja resa? New York kanske? Jag vet faktiskt inte riktigt just exakt i den här stunden, känner mig så uslig i min förkylning att jag minst av allt skulle vilja sätta mig på ett plan någonstans långt bort. Fråga mig igen om en vecka så har jag kanske ett intressantare svar. 

Sen var det det här med att slunga vidare den sötsliskiga men välmenande cupcaken. Och jag tror minsann att jag vet vart den ska slungas. Josefine tar otroligt snygga bilder och håller dessutom på med roliga fotoutmaningar, och eftersom hon är så pysslig på många sätt och vis tror jag dessutom att hon skulle uppskatta den strösselbeströdda cupcaken. 

Recept på vilsenhet

Om du har lust att få vilsenhetskänslan att ta sig i nya uttryck, pröva då följande recept:


Tag ett stycke litteraturvetare som just har lämnat in sin gradu
Tag ett stycke förkylning
Tag ett stycke vetenskapsteoretisk text
Tag ett stycke vetenskapsteoretiskt seminarium


Blanda först ihop litteraturvetaren med förkylningen. Blanda sedan de torra (?) ingredienserna och be litteraturvetaren om en kommentar om den vetenskapsteoretiska texten. Rör om väl tills litteraturvetarens ansiktsfärg börjar närma sig rosa och seminariet påpekar att litteraturvetaren har missförstått texten.


Avnjutes bäst i sällskap av seminarieledare med konfunderad min.

Det var en dag det var en kväll

Jag är så där lagom dåsig och har på känn att jag kommer att somna så snart flyget lyfter. En ung man går förbi bärandes på en nyfödd som om det var en påse frukt, en äldre man kliar sig ogenerat i skrevet och som vanligt på flygfält så är man inte riktigt säker på var man befinner sig. Mellan två länder, mellan en massa länder eller i ett helt annat land?

Igår var det bröllop och årets kanske mest hypade tillfälle som blev just så fint som jag trodde att det skulle bli. Till och med C#-ackordet klingade vackert och det kändes bra att få vara med och bidra till en så lyckad kväll. 


Men nu ser det ut som om jag får boarda mitt plan. Nästa gång vi ses säger jag hej från Göteborg.

Till vännen med den rutiga kavajen

"Vill du komma till mig på en kaffe?"

"Okej."

Så började det. Den där första dagen då vi inte kände någon men verkligen ville känna alla. Det visade sig att vi båda bodde i Studentbyn och snart kom morgnarna då vi träffades utanför min ytterdörr varje morgon och cyklade mot Arken tillsammans. Och småtimmarna när vi stod och försökte fokusera blicken på den hälsosamma gröten som tog evigheter att koka. 

I något skede då vi insåg att vi båda letade efter lägenhet kom vi överens om att leta efter något tillsammans. Då följde tiden med det svartlackerade golvet, de gnistrande badrumslamporna, den skrämmande hyresvärdinnan. De många stunderna i mitt rum framför tv:n på den svarta lädersoffan, de många timmarna av ihärdigt tittande på dåliga tv-serier, de många timmarna av viktigt prat, fånigt prat, dumt prat, nödvändigt prat. 

Snabbspola framåt några år och ingen av oss bor i Åbo. Vi åker på utbyte och skickar vykort och sen blir vi långsamma och vuxna och ses inte på två år, men varje gång vi pratar i telefon känns det som om det bara är några minuter sen vi bodde på Slottsgatan. Och nu, plötsligt, har vi suttit i samma rum med varsin gradu och cirkeln är sluten och det är märkligt hur saker och ting ibland gör så snygga mönster, helt av sig själv. 

Men ändå - shit alltså K, vi gjorde det!

Har och har inte

Tågfönstermörker, tågrälstörstighet, tågvagnstomhet. Min resväska rymdes inte upp på väskhyllan så nu står den och vaggar sig till sömns vid en av tågdörrarna. Eftersom det här är en blogg skulle det just nu vara läge för en sån där bildserie som visar precis hur lyckad min sommar har varit och där jag ler med ett solbränt ansikte och det bara glittrar och glittrar från havet. Eftersom min kamera har gått sönder efter fem trogna år blir det dock inte något sånt denna gång. Däremot kan jag lista några saker jag inte har gjort i sommar.

Jag har inte rest

Jag har inte cyklat omkull

Jag har inte tillbringat varje dag och varenda kväll på villan*

Jag har inte varit glad exakt varje dag men jag har inte heller varit ledsen

Jag har inte vetat vad jag vill med någonting alls

Jag har inte haft något heltidssommarjobb

Jag har inte haft några pengar (duh)

Men - jag har inte haft en så här somrig sommar på många år och jag har cyklat en massa och simmat en massa, ibland på dagen, ibland på kvällen, ibland på natten, ibland under de där timmarna då man inte riktigt vet om det är natt eller morgon, jag har tänkt och tänkt och tänkt en massa, jag har försökt lära mig att inte tänka en massa, jag har skrivit en sång och jag har inte skrivit gradu och nu är det höst och det känns bra. 

Nästan en vecka, lite Åbo, lite Esbo, lite gradu och mycket bröllop. Det ska nog bli bra det.

*Ja, Josefine, så säger vi faktiskt i Österbotten, sådeså!

Packningssentimentalitet

Det här med att packa är ju inte direkt helt osentimentalt, inte bara för att man blir så påmind om att man har en massa saker som man inte kan ta med sig men också för att man hittar en massa mysko prylar som man inte minns att man hade. Utmattad av gamla dagböcker och konstiga t-skjortor kan man också kasta ett öga över sina gamla blogginlägg och påminnas om att man har varit med om roliga saker under de senaste två åren. Roligast av allt är ändå kanske detta, ett fantastiskt ögonblick i undertecknads liv som definitivt är värd en repris.

Klick

C♯

Varför, varför gör jag arrangemang med ackord som C♯? Mina händer har alltid varit babyhänder och det där att sträcka ut dem i eleganta barréackord har aldrig varit min starka sida. 

Barréackordshelvetet är en av mina viktiga sysslor de kommande dagarna innan jag åker en sväng via Åbo där jag och min gradu ska idka gemensam halshuggning inför publik. Hur jag ska få med mig stor resväska + liten resväska + gitarr på och av diverse tåg förtäljer dock inte den här historien.