Till vännen med den rutiga kavajen

"Vill du komma till mig på en kaffe?"

"Okej."

Så började det. Den där första dagen då vi inte kände någon men verkligen ville känna alla. Det visade sig att vi båda bodde i Studentbyn och snart kom morgnarna då vi träffades utanför min ytterdörr varje morgon och cyklade mot Arken tillsammans. Och småtimmarna när vi stod och försökte fokusera blicken på den hälsosamma gröten som tog evigheter att koka. 

I något skede då vi insåg att vi båda letade efter lägenhet kom vi överens om att leta efter något tillsammans. Då följde tiden med det svartlackerade golvet, de gnistrande badrumslamporna, den skrämmande hyresvärdinnan. De många stunderna i mitt rum framför tv:n på den svarta lädersoffan, de många timmarna av ihärdigt tittande på dåliga tv-serier, de många timmarna av viktigt prat, fånigt prat, dumt prat, nödvändigt prat. 

Snabbspola framåt några år och ingen av oss bor i Åbo. Vi åker på utbyte och skickar vykort och sen blir vi långsamma och vuxna och ses inte på två år, men varje gång vi pratar i telefon känns det som om det bara är några minuter sen vi bodde på Slottsgatan. Och nu, plötsligt, har vi suttit i samma rum med varsin gradu och cirkeln är sluten och det är märkligt hur saker och ting ibland gör så snygga mönster, helt av sig själv. 

Men ändå - shit alltså K, vi gjorde det!