Djurbloggen

Hängde med ganska många djur medan jag var i Jakobstad. Kan förvarna alla som avskyr djurbloggande att här kommer att följa en hundkavalkad with a side of häst. 

Först, T's systers Grand Danois. 

Herregud, jag dör en smula. Och här följer jag bredvid samma gigantiska hund. Jag ser så sjukt nöjd ut, hunden längtar mest bort från den sjukt nöjda människan.

Tack vare samma T blev jag varse att det ordnas hunduppvisning varje år under Jakobs Dagar.  Varför har jag inte vetat om detta? Naturligtvis åkte vi dit och såg en ännu större hund, en irländsk varghund. Men den får ni bara föreställa er eftersom det är så många människor på bilden som kanske inte vill bli utslängda här. Men tro mig, hunden var bautastor och lugn som en ko.

Istället kan ni hälsa på min bror J's och hans flickväns bostonterrier.

Sen utlovade jag även lite häst. Det var så här. Jag och T skulle hälsa på en häst och kanske rida lite. Men samma dag gick jag ner för trappan hemma hos mina föräldrar och liksom snubblade på min egen tå, varpå det hördes en ljudlig knäpp i låret och jag höll på att svimma för det gjorde så ont. Till saken hör att vi amatörspelade fyra mål (det svenskar och icke-österbottningar tydligen kallar brännboll) och jag antagligen inte borde ha varit så ivrig i mitt spurtande. En bristning i muskeln konstaterade jag och lillasyster E medan vi hämtade oss från chocken och skrattade rått åt min klantighet. Nåväl. Häst hälsades på och jag försökte verkligen käckt slänga benet över när jag fick hjälp med att krumbukta mig upp i sadeln, men icke. Så här såg i alla fall hästen ut när jag stod stilla och tittade på den. Den hette Bosse.

Någon gång när jag har en existerande ekonomi och har rest så mycket av och an till olika ställen att jag inte blir stressad av tanken på att vara tvungen att stanna mycket hemma, då ska jag minsann ha ett djur. Ett stort djur som gör mig glad. Sådeså.

Natten är ljuv

"Det värsta som kan hända är att man hittar på nåt." skriver Mia som kommentar till ett tidigare inlägg. Så är det nog. För även om man har ett litet sammanbrott under fredagskvällen och ifrågasätter allt i ens liv samtidigt som man panikmailar en vän och sedan talar i telefon med gråten i halsen kan man vakna nästa morgon och spontanskriva en artikel om F. Scott Fitzgeralds Tender is the Night (1934). 

Medan jag slänger ut krokarna och ser om någon har lust att publicera artikeln som i mitt tycke blev hur bra som helst kan jag säga nånting om boken här också. Jag köpte mitt exemplar av Tender is the Night från ett antikvariat i Jakobstad 2006, men innan dess hade jag läst den åtminstone en gång. Förutom ett avbrott på några enstaka somrar har Fitzgeralds roman blivit en av mina viktigaste sommartraditioner, men det är en tradition som kräver sitt sammanhang: det ska vara gassande sol, svettig solkrämshud och en filt i gräset. Romanen börjar med att den 18-åriga skådespelerskan Rosemary Hoyt och hennes mamma närmar sig en strand i sydfrankrike där ett fashionabelt sällskap redan ligger utbredda på sina strandfiltar:

They both spoke cheerfully but were obviously without direction and bored by the fact - moreover just any direction would not do. They wanted high excitement, not from the necessity of stimulating jaded nerves but with the avidity of prize-winning schoolchildren who deserved their vacation.

 Att läsa en sådan bok på vintern går naturligtvis inte. 

Nu har jag läst ut boken (igen) och kanske markerar det att sommaren är slut för i år, jag vet inte. Men jag kom plötsligt på mig själv att längta efter hösten och den där skarpa friska luften som får tankarna att självmant organisera sig i ordnade kolumner. 

"Nina, det kommer att gå bra"

Han tittade på mig, handläggaren vid arbetsförmedlingen, när han hade sagt så. Sedan fortsatte han:

"Jag har jobbat här i åtta år och jag vet att du inte kommer att ha några problem med att få ett jobb."

Även om jag innerst inne vet att det stämmer är sånt alltid skönt att höra, särskilt från någon som vet. Medan han sedan anmälde mig till ett seminarium om anställningsintervjuer frågade han hur det känns att ha en examen. 

"Bra. Eller konstigt. Det känns förstås bra att få något bevis på att man trots allt har uträttat nånting."

Mitt svar ekade tomt på något sätt, men det är nog för att detta med att bli klar också skapar en känsla av tomhet. Blir klar alltså. Klar med vad? Jag är inte klar. Inte på långa vägar. 

Japp japp

Mitt i eller mittemellan? Mitt i ett liv? På väg från ett liv till ett annat? 

Vad vet jag. Såna frågor snurrar i alla fall runt mitt huvud och det är första gången på nitton år som jag inte är inskriven i något universitet eller i någon skola och ja, vi kan kalla det för en identitetskris. Men för det mesta tycker jag att det är rätt skönt. Att ingenting veta. Om det inte hade varit för de där räkningarna som alltid måste betalas, som tunga åskmoln som dyker upp så plötsligt att man inte ens hinner dra ur stöpslarna ur väggen, om det inte hade varit för dem, då skulle jag faktiskt tycka att det bara  var skönt.

För det här med att tänka abstrakt dag ut och dag in alltså. Det är roligt, kanske det roligaste jag vet, men det kräver också väldigt mycket energi. Och nu trängde sig en paus på. Så då är det väl bara att förlika sig med den.

Igår sökte jag två jobb. Idag sökte jag två till. Det är ett jobb att söka jobb ska jag säga er. Och man tänker: kallskänka? flygvärdinna? kock? Var kommer alla yrken ifrån? 

Hatt ohoj

Gör mitt bästa för att lyfta av ledighetshatten.

I wont be found

Det är inte blomman på bilden som har skrivit brevet.

Master/magister. Så tänker jag titulera mig framöver. Jag får i och för sig mina (andra) examenspapper först i augusti men jag tänker ändå ta ut glädjen i förskott. Det var trots allt ett väldigt slumpmässigt val att studera vetenskapsteori, men ett val jag absolut inte ångrar. Och nu har jag alltså också en magisterexamen i vetenskapsteori, vilket kan översättas i att jag är awesome! 


Om man inte blir anställd när man har dubbelexamen lär man inte bli det med hjälp av falsk blygsamhet heller.

Det här har varit ett år som jag för mig själv har kallat mellanår, men egentligen är det nu det börjar. Det riktiga mellanåret. För jag har ingen aning om vad jag kommer att göra i höst. Förutom att leta jobb då förstås. Jag är inte bra på att planera långsiktigt. Eller, jag tycker inte om att planera långsiktigt. Det viktigaste är att jag trivs just nu, så har det alltid varit. Man kan förstås fråga sig hur bra man trivs med en massa nollor på kontot, men just nu tänker jag faktiskt skjuta den oron framåt med en månad. För ikväll åker jag till Jakobstad och där ska jag inte oroa mig alls.

Vi hörs i augusti.

Kisar mot solen

Några dagar kvar tills det blir sommarpaus. En, två, tre, sen bär det av till Österbotten. Vi tar en kaffe på det tycker jag!

Skål!