De fyra årstiderna

Trots att jag egentligen tycker att året börjar i september tänkte jag ta en snabbtitt tillbaka på år 2010. För att se var jag har befunnit mig. Och det är en märklig tanke att det var tidigare i år som jag bodde i London.

Vinter

Så här glad var jag i London, här utanför mitt hus. Ja, just så här glad, och mest hela tiden faktiskt. Vintern var mild enligt mig (kall enligt Londonborna) och det fanns ingen annan plats jag hellre ville befinna mig på.

 Vår

Under våren blev det mycket tentläsande, ett spännande projekt som innebar en massa tid på UCL:s bibliotek men också caféläsning och parkpluggande. När tentperioden var slut åkte jag och E en sväng till Brighton, på den här bilden sitter jag och väntar på lunch.

Sommar

Under sommaren var jag lös och ledig och åkte bland annat på visit till Åland.

Höst

Under hösten flyttade jag till Göteborg där jag fortfarande bor och därifrån passade jag på att åka till Island för att hälsa på E. Efter den resan blev det mest graduskrivande men också... nej, det blev nog nästan bara graduskrivande.

Det var den egotrippen. Hur var ditt år?

God jul från idyllen

Som någon säkert har märkt så händer det inte så mycket här för tillfället och det kommer säkerligen att vara lugna puckar ett tag framöver. Ät gott och ta hand om varandra, själv ska jag försöka skriva några halvtorra julrim, lyssna på Hansons julskiva* och titta ut genom mitt sovrumsfönster. Ser det ut så här i fortsättningen så kan man ju nästan börja misstänka att det  trots allt är i småstaden som idyllen lever och frodas.

*Ja, det är så det ligger till. De långhåriga bröderna Hanson har gjort min favoritjulskiva. Judge away.

En allierad försvinner

Vi halkar omkring, fram och tillbaka mellan våra studentlägenheter, och när vi står och väntar på bussen med en madrass och en massa andra grejor undrar en kvinna med glimten i ögat:

"Är ni också hemlösa?" Sen önskar hon oss en god jul och traskar iväg. 

Det blir många vändor av och an, men till sist är alla saker där de ska vara, inklusive en vän på en flygbuss på väg bort från Göteborg. Hej då Martina!

Kvällssol

Handledning

Och jag lyckades samla den där sista energin till att prata om vad jag tyckte var ett dåligt analyskapitel. 

Och jag fick veta att mina noter som säger "eventuellt irrelevant stycke" exemplifierar att jag har bra intuition när det gäller mitt skrivande. 

Och att jag borde lyssna på mig själv. 

Och att jag inte ska glömma bort att prata om den bok jag faktiskt säger mig skriva om. 

Och att jag ska våga vara Nina. 

Och jag gick hemåt med lätta steg och tänkte igen på hur glad jag blir av att min handledare förstår hur jag tänker på skrivande, hur jag tänker på text, att jag tycker att tycka att "enligt min mening" och "jag anser" låter styltigt och konstigt, hur den kritik jag får faktiskt sjunker in. 

Och det att jag inte alls blir defensiv utan inspirerad.

Och nu, mina vänner. Nu är det jullov.

"Hej, du har kommit till Bankens telefonservice..."

Jag sitter som bäst och väntar på att någon från banken ska ringa åt mig. Vem och när har jag ingen aning om. Jag tycker att det oftast fungerar bra att betala med plastkort, men när korten plötsligt väljer att strejka är det mindre kul. Om man dessutom som jag tycker väldigt illa om att tala i telefon med människor jag inte känner är det ännu värre.

Men, jag kan faktiskt tycka att det är lite småtrevligt att prata med kvinnorna på telefonservicen. För oftast kommer de från Österbotten och när de hör att jag också kommer från samma jaktmarker (trots att jag är en av de där svikarna som har flyttat till Sverige) inbillar jag mig att de genast låter lite trevligare. "Nu får du tyvärr vänta en stund, hoppas att det kommer någon bra musik!" säger kvinnan sarkastiskt när hon försöker koppla mig vidare till en annan avdelning. Men den svensktalande servicepersonen är på vift så nu sitter jag här och väntar. Utan telefonkömusiken (som jag nu och då tycker att låter som Crosby, Stills, Nash & Young).

Jag hade tänkt leta efter en sista julklapp. Men mest hade jag nog tänkt handla mat. Så jag hoppas att det ringer snart.

Att skriva bort text

Det här med skrivande är mycket märkligt ibland. För nog är det konstigt att man kan sitta och skriva och ha ett ganska bra flyt hela dagen men i slutändan ha åstadkommit färre tecken än när man började. Det är klart att det är dumt att stirra sig blind på sid- och teckenantal men ibland, när det faktiskt har gått bra, skulle det vara kul att få det bekräftat också på den fronten.

För att vara måndag har jag hursomhelst varit ovanligt bra på att ta mig själv i nackskarven och fortsatt att skriva lite till. Kanske är det för att jag redan har på känn att nästa vecka inte kommer att bli någon egentlig arbetsvecka. Varför inte? För att jag inte vill helt enkelt. Istället för att sitta i läsesalen och försöka psyka mig själv till att tycka att jag har något vettigt att säga men inte lyckas tänker jag vara ledig. Ha julstämning. Låta mig distraheras av att jag snart ska åka till Jakobstad. Prata strunt och dricka öl. 

  

Glada hundar och Bolaño

Under natten har det snöat massor. När jag promenerade iväg mot caféet var de flesta gångvägarna oplogade och jag gav upp halvvägs och hoppade på treans spårvagn. Caféet var nästan heltomt och jag småpratade en bra stund med mannen som äger stället, utbytte boktips och svarade på frågor om hur det är att recensera böcker. För det är där jag har börjat hålla till med mina bokhögar. Söndagen har blivit något av en recensionsdag.

Idag var det Bolaños tur, inte det lättaste uppdraget kan jag medge. Hur sammanfattar man en läsupplevelse som sträcker sig över mer än tusen sidor? Det tog länge innan jag kom igång. Jag blev tvungen att köpa en till kaffe. Fick en gratis croissant för att det var så ödsligt i caféet. 

När jag sen packade ihop mina grejor stannade en herreman vid mitt bord.

"Ursäkta mig."

"Ja?"

"Är den bra? Bolaño?"

"Visst är den det."

Kort sagt alltså: visst är den det. Det var trevligt att någon kände igen tegelstenen och att spontanprata om böcker med människor jag inte känner är något av det bästa jag vet. 

När jag promenerade hem var vägarna i lite bättre skick och jag skippade spårvagnen. Utanför Humanisten lekte en massa galet glada hundar i snön, en stor hund krafsade i en gigantisk snöboll som någon hade rullat och två pyttesmå vita hundar rusade omkring av och an, av och an, så att snön yrde. Dom vet dom, hundarna. Hur man ska bete sig när det snöar.

Nämen pengar får man ju inte prata om

Till skillnad från många andra i den här världen så är jag som finländsk studerande väldigt privilegierad. Varje månad får jag in pengar  på mitt konto som gör att jag kan sätta mig in i snåriga teoritexter och då och då ta en kaffe på ett lite dyrare café utan att ekonomin totalt går omkull. För det allra mesta - dvs när jag inte reser omkring, ett nöje som bara blir billigare och billigare men som jag som aldrig reste utomlands som barn upplevs som lyxigt och häftigt - fungerar livet med andra ord som det ska. 

Ibland, som när det dyker upp lite extrapengar i form av skatteåterbäring på kontot, kan jag dock bli medveten om att min relation till pengar är väldigt märklig. När man vänjer sig vid att alltid ha ungefär så att man klarar sig varje månad så är det väldigt svårt att spara pengar när de väl dyker upp. Då blir min tillvaro ett konstigt undantagstillstånd där jag plötsligt kan tillåta mig själv konsumera onödiga saker. Jag rättfärdigar det med att jag ju för det mesta inte konsumerar mer än behövligt. 

Men likväl, när jag packar upp mina shoppingpåsar (som trots min upplevelse av konsumtionshysteri innehåller ganska vettiga saker som de där jeansen som jag köper cirka en gång om året) tycker jag ändå att det är lite äckligt alltihopa. Glädjetjuten jag utstöter när jag upptäcker pengarna på mitt konto, ivern då jag traskar till stan, påsarna på sängen. Ja, som finländsk studerande är jag privilegierad, men det betyder inte att jag har en hälsosam relation till pengar.

Vinter så in i Norden

Häromdagen var det en programledare i Gomorron Sverige som i ett samtal med en annan tv-studio undrade om det kalla vädret var ett stort samtalsämne för dagen varpå mannen i den andra studion svarade ungefär så här:

"Det är vinter nu, kan vi inte sluta tjata om att det är så kallt?"

Word. 

Här i Göteborg, i en stad som av geografiska orsaker i och för sig inte brukar få så hemskt mycket snö, ser man dagligen tidningsrubriker av typen "Snökaoset fortsätter!" och "Snökaoset orsakar trafikförseningar!". Man kan ibland undra om folk i den södra halvan av Sverige tror att de bor i Sydeuropa. Det gör ni inte. Tro mig.*

*En annan orsak till rabaldret kan förvisso vara att man i svenska medier älskar ordet 'kaos'. Allt är kaos. Är det inte snökaos är det Idolkaos eller drogkaos eller julkaos eller shoppingkaos eller bloggkaos eller trafikkaos eller tågkaos eller... ja, ni förstår min poäng.