Till skillnad från många andra i den här världen så är jag som finländsk studerande väldigt privilegierad. Varje månad får jag in pengar på mitt konto som gör att jag kan sätta mig in i snåriga teoritexter och då och då ta en kaffe på ett lite dyrare café utan att ekonomin totalt går omkull. För det allra mesta - dvs när jag inte reser omkring, ett nöje som bara blir billigare och billigare men som jag som aldrig reste utomlands som barn upplevs som lyxigt och häftigt - fungerar livet med andra ord som det ska.
Ibland, som när det dyker upp lite extrapengar i form av skatteåterbäring på kontot, kan jag dock bli medveten om att min relation till pengar är väldigt märklig. När man vänjer sig vid att alltid ha ungefär så att man klarar sig varje månad så är det väldigt svårt att spara pengar när de väl dyker upp. Då blir min tillvaro ett konstigt undantagstillstånd där jag plötsligt kan tillåta mig själv konsumera onödiga saker. Jag rättfärdigar det med att jag ju för det mesta inte konsumerar mer än behövligt.
Men likväl, när jag packar upp mina shoppingpåsar (som trots min upplevelse av konsumtionshysteri innehåller ganska vettiga saker som de där jeansen som jag köper cirka en gång om året) tycker jag ändå att det är lite äckligt alltihopa. Glädjetjuten jag utstöter när jag upptäcker pengarna på mitt konto, ivern då jag traskar till stan, påsarna på sängen. Ja, som finländsk studerande är jag privilegierad, men det betyder inte att jag har en hälsosam relation till pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar