En av mina många män

Jag placerar mina egna (väl?)valda ord i gradun just nu så idag får Italo Calvino, författaren med kanske världens vackraste namn, föra min talan:

Overambitious projects may be objectionable in many fields, but not in literature. Literature remains alive only if we set ourselves immeasureable goals, far beyond all hopes of achievement.

-Italo Calvino, "Multiplicity", Six Memos for the Next Millennium, (1988)

Italo Calvino 1923-1985

Tips

Jag vill tipsa er om Leah Dieterichs underbara blogg thxthxthx: a thank you note a day med ett dagsfärskt exempel (som genom vissa kringelikrokar faktiskt har en - om än långsökt - relevans för mitt graduskrivande):

Dear Triangles,

Thanks for making love stories more interesting and sandwiches taste better when cut in your image. You give the worst kid in band something to play and you look powerful upside down in pink. Quite a feat. You're the geometric shape closest to the heart. And certainly to mine.

Love,

Leah

Gubbar som tar plats

Ni vet de där gubbarna som vet hur man tar plats? De som vräker sig ner i morgonsoffan/nyhetsstolen/radiostudion och sedan verkligen sitter där, och deras kroppar och röster tar upp hela rummet trots att också andra människor sitter där? Jag tänker på säsongspremiären för Babel som visades i torsdags, där Jan Guillou satt och bredde ut sig och på tal om hans och Åsa Mobergs gemensamma förflutna på en tidningsredaktion liksom sådär "på skoj" påpekade att han nu förstår varför han och Åsa Moberg aldrig hade något på gång eftersom hon uppebarligen var mer intresserad av äldre män.*

Höhöhö. 

För annars hade Åsa Moberg naturligtvis velat ha Jan Guillou, vem vill inte det?

Det som jag har svårt med när det gäller gubbar som Jan Guillou, eller varför inte Leif G W Persson som jag ibland också kan bli nipprig på, är förstås dels det sätt som de själva uppträder i massmedia. Men det är lika mycket omgivningens reaktioner på dem. "Jaja, men sån är Jan Guillou." Och saken är inte heller den att jag på något sätt har behov av att avfärda allt som gubbarna säger - självklart har de en lång erfarenhet och är mycket kunniga på sina respektive områden - men när de tillåts att vräka ut sig och omgivningen tillåter dem att "bara vara sig själva" blir jag så fruktansvärt förbannad att jag inte lyssnar på vad de säger. Det tycker jag är att skjuta sig i foten.

*Hon skriver om detta i sin nyutkomna självbiografiska roman Kärleken i Julia Anderssons liv

Ni vet

Ni vet den där känslan när man har ojat sig över ett avsnitt i några dagar och sen helt plötsligt får det skrivet? Och att man sen känner sig så duktig för att man har färdigställt något (även om det är ett mikroskopiskt avsnitt som ingen annan människa skulle kalla för en "helhet") att man helst av allt skulle vilja gå hem och se på en film och inte alls läsa den där artikeln som ska diskuteras under fredagens seminarium?

Ni vet hur man säger till sig själv: "Jag kan ju ändå inte skriva mera idag, det är så viktigt att man har tid att tänka mellan kapitlen."

 Där är jag nu.

(det är alltså detta som i vardagligt tal faller under kategorin "bullshit") 

Klipp klipp

Varför jag klipper gummor i papper? Jag vet inte. För att det finns sådant som inte kan förklaras.

Mymlor om våren

Hannah!

När det är tuffa tider blir det så mycket viktigare när det händer fantastiska saker åt människor man älskar. Här kan ni se Hannah vinna Umeås novellpris och också höra henne läsa en bit av sin vinnande novell "Den elfte versionen". 

Så stolt så hjärtat spricker. 

Konstigt beteende

Två biblioteksrelaterade undringar:


1. Vad är poängen med att strecka under så gott som varje rad med blyerts i en bibbabok och sen låta bli att sudda ut det?


2. Varför häller vissa läsesalsbesökare över sig en halv flaska parfym innan de slår sig ner för att läsa?

Universitetsbarometer

Idag ropar London-biten av Londonina lite extra högt. Delvis för att jag läser en bok på norska, Toril Mois Hva er en kvinne?, vilket påminner mig om förra årets tröskande av nordisk litteratur på både svenska, norska och danska. Men också för att The Guardian återigen listar världens bästa universitet och för att UCL ligger på nittonde plats. När jag kom till UCL hösten 2009 hade jag väl förstått att det var ett bra universitet, men när jag började förstå hur bra det faktiskt var - och detta baserade jag definitivt inte bara på statistiska uppgifter utan på mina egna upplevelser av föreläsarna och studenterna - kändes det faktiskt ganska häftigt. 

Naturligtvis kommer man som Erasmusstudent mer eller mindre inglidande på en räkmacka* - inga terminsavgifter och inga inträdesprov - och den som vill undgå att jobba kan säkert göra det, men det känns bra att veta att jag faktiskt jobbade jäkligt hårt. Och att jag gjorde det för ett universitet som inte bara jag tycker är bra. Den ledsamma nyheten är förstås att de högt rankade universiteten i och med införandet av högre terminsavgifter snart kanske enbart kommer att befolkas av barn till höginkomsttagare. Som om det inte fanns tillräckligt med samhällsklyftor i Storbritannien redan. 

Finland finns faktiskt också med på ett hörn av rankningslistan eftersom Helsingfors Universitet finns med bland de hundra bästa (någonstans på en plats mellan 91-100). Den här undersökningen är den första i sitt slag som kombinerar faktiska statistiska resultat med allmänhetens uppfattning om hur bra/dåliga universiteten i fråga är. Den som är intresserad av att läsa mera om hur undersökningen gick till kan klicka här.

*Detta mycket rikssvenska uttryck fanns plötsligt tillgängligt i min vokabulär. Ska man skratta eller gråta?

Läsvanor

Ett sätt att undvika att bara skriva om mitt oändliga graduerande är att skriva om böcker. Den här lilla enkäten hittade jag på Ls blogg, tyckte den var så där lagom informativ och potentiellt boktipsande.

Senast lästa: Peter Hoegs senaste roman Elefantskötarnas barn. Rekommenderar ej. 
Senast köpta bok: Jag får så mycket recensionsböcker just nu att jag inte skulle hinna läsa mer, så jag tror faktiskt att den jag köpte senast var Judith Butlers Gender Trouble. Väldigt sprittande.

Senast lånade bok: Det blir väldigt mycket akademisk litteratur här, men det var nog Eve Sedgwicks English literature and male homosocial desire
Senast fådda bok: Den isländska författaren/poeten Sjóns The Blue Fox. Den kan jag däremot rekommendera!

Favoritbokhandel:Det finns många och de finns av förklarliga skäl i London, men två storfavoriter är nog Foyle's Bookstore, London Review Bookstore. Om man kombinerar böcker med gott, starkt kaffe så får man mig på fall skrämmande snabbt.
Favoritbibliotek: I livet? I Göteborg? I världen? Jag måste säga att stadsbiblioteket i Jakobstad är finfint, något jag delvis har upptäckt efter att ha besökt en massa andra finländska bibliotek. Ingen nämnd ingen glömd. 
Antal lånekort: tre
Använder som bokmärke: Bokmärken, vykort, de där förlagslapparna som ofta följer med recensionsböckerna
Favoritfärg på bok: Det beror på om vi pratar pocket eller det som finns under skyddsomslaget. Jag läste just en bok som var varmt orange under skyddsomslaget, det var väldigt trevligt. Men jag gillar också de engelska Murakamiutgåvorna med sina vita ryggar.
Favoritmat/snack vid läsning: Ingenting särskilt faktiskt.
Favoritdryck vid läsning: Vatten. 
Favoritställe att läsa på: I min säng på kvällen alternativt i en tyst läsesal eller motsvarande lokal. Har svårt att koncentrera mig på allmänna pratiga platser, då tittar jag hellre på människor. Eller tjuvlyssnar på deras diskussioner. På sommaren i solen med fötterna stödda på en obligatorisk solstol och med en kaffekopp på bordet bredvid. 

Bokhög

Det börjar ramla in recensionsböcker igen i snabb takt, här är några av dem som väntar på min dom. Fina ryggar har de i alla fall. Ja, kanske inte Atwood då. Men resten.

Epistemofili

Eftersom allt i dagens värld handlar om kategoriseringar kan jag berätta att jag har hittat min egen diagnos: epistemofili. Rosi Braidotti talar i förbifarten om "The 'epistemo-philic' tension' och när jag läser det slår det mig med en stark igenkänningseffekt. Om bibliofilen vurmar för böcker (vilket jag naturligtvis också gör) så gör epistemofilen detsamma för kunskap. 

Så. In i den kategorin med mig bara. Ett finare ord för att beskriva oviljan mot att sluta studera.

Olja, vågor och ord

"Hon gjuter olja på vågorna", sa någon om en av karaktärerna i Invisible under fredagens seminarium. Jag har rafsat ner uttrycket i mitt anteckningsblock och är lika konfunderad idag som i fredags. För jag har problem med idiomatiska uttryck. Jag missförstår dem, tolkar dem bokstavligen - tolkar dem bokstavligen och fattar inte hur olja kan gjutas på vågor, eller är poängen att det inte är möjligt? Hur gjuter man olja? 

Jag trodde också länge att det var något negativt att 'få blodad tand'. Det låter inte som något man vill vara med om.

Det kanske är min fantasi som är för vild, för normalt har jag inga problem med metaforer. Men de idiomatiska uttrycken förvirrar mig alltid. Möjligen är det för att deras ursprung är så oklara, att de refererar till erfarenheter som ingen längre har. Och det gör att jag blir nyfiken. På varifrån uttrycket kommer. Och sen sitter jag där på seminariet som handlar om min egen uppsats och tänker på något helt annat.