Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ett hopp till en vår
Det är som det brukar vara, månaderna segar sig fram tills de inte gör det, tills de tar ett skutt och barnet plötsligt frågar när är det so...
-
Jag försöker ansöka om körkortstillstånd men kan enligt e-tjänsten inte göra det med mitt personnummer. Men att maila Transportstyrelsen ge...
-
Vi dividerar om vad vi ska laga till middag, alla alternativ känns dåliga, jag har ingen lust med något vettigt som barnen ratar för det har...
-
I början av sommaren fick jag ont i höften. Efter att ha joggat försiktigt men regelbundet flera gånger i veckan i månader slog det plötslig...
6 kommentarer:
Hihi, vad trevligt!
Och ÅH vad vårigt, här SNÖAR det! Gaah!
Vad fin du är!
Om man står på östra åstranden i Åbo, någonstans vid Martinsbron, och tittar mot Martinsbacken, sticker väderkvarnens vingar upp som två öron bakon femtiotalshöghuset på strandgatan.
Som muminöron i "Vad tror du hände sen?".
Därför kallade vi huset för Muminhuset då jag var liten.
Pappa
Jessi: ja, plötsligt börjar man liksom se sig omkring och upptäcker en massa spännande saker.
Josefin: tack!
Pappa: lustigt, det har jag inte tänkt på trots att jag nog borde ha kunnat se de, måste kolla nästa gång jag är i Åbo!
Vad fint med vår, efter fem månader med konstant snötäcke har jag nästan glömt hur marken ser ut.
Ja, visst är det skönt. Men det kommer fortfarande snööverraskningar här också, som tur smälter de bort väldigt snabbt.
Skicka en kommentar