Universitetsbarometer

Idag ropar London-biten av Londonina lite extra högt. Delvis för att jag läser en bok på norska, Toril Mois Hva er en kvinne?, vilket påminner mig om förra årets tröskande av nordisk litteratur på både svenska, norska och danska. Men också för att The Guardian återigen listar världens bästa universitet och för att UCL ligger på nittonde plats. När jag kom till UCL hösten 2009 hade jag väl förstått att det var ett bra universitet, men när jag började förstå hur bra det faktiskt var - och detta baserade jag definitivt inte bara på statistiska uppgifter utan på mina egna upplevelser av föreläsarna och studenterna - kändes det faktiskt ganska häftigt. 

Naturligtvis kommer man som Erasmusstudent mer eller mindre inglidande på en räkmacka* - inga terminsavgifter och inga inträdesprov - och den som vill undgå att jobba kan säkert göra det, men det känns bra att veta att jag faktiskt jobbade jäkligt hårt. Och att jag gjorde det för ett universitet som inte bara jag tycker är bra. Den ledsamma nyheten är förstås att de högt rankade universiteten i och med införandet av högre terminsavgifter snart kanske enbart kommer att befolkas av barn till höginkomsttagare. Som om det inte fanns tillräckligt med samhällsklyftor i Storbritannien redan. 

Finland finns faktiskt också med på ett hörn av rankningslistan eftersom Helsingfors Universitet finns med bland de hundra bästa (någonstans på en plats mellan 91-100). Den här undersökningen är den första i sitt slag som kombinerar faktiska statistiska resultat med allmänhetens uppfattning om hur bra/dåliga universiteten i fråga är. Den som är intresserad av att läsa mera om hur undersökningen gick till kan klicka här.

*Detta mycket rikssvenska uttryck fanns plötsligt tillgängligt i min vokabulär. Ska man skratta eller gråta?