söndag 27 mars 2011

Gubbar som tar plats

Ni vet de där gubbarna som vet hur man tar plats? De som vräker sig ner i morgonsoffan/nyhetsstolen/radiostudion och sedan verkligen sitter där, och deras kroppar och röster tar upp hela rummet trots att också andra människor sitter där? Jag tänker på säsongspremiären för Babel som visades i torsdags, där Jan Guillou satt och bredde ut sig och på tal om hans och Åsa Mobergs gemensamma förflutna på en tidningsredaktion liksom sådär "på skoj" påpekade att han nu förstår varför han och Åsa Moberg aldrig hade något på gång eftersom hon uppebarligen var mer intresserad av äldre män.*

Höhöhö. 

För annars hade Åsa Moberg naturligtvis velat ha Jan Guillou, vem vill inte det?

Det som jag har svårt med när det gäller gubbar som Jan Guillou, eller varför inte Leif G W Persson som jag ibland också kan bli nipprig på, är förstås dels det sätt som de själva uppträder i massmedia. Men det är lika mycket omgivningens reaktioner på dem. "Jaja, men sån är Jan Guillou." Och saken är inte heller den att jag på något sätt har behov av att avfärda allt som gubbarna säger - självklart har de en lång erfarenhet och är mycket kunniga på sina respektive områden - men när de tillåts att vräka ut sig och omgivningen tillåter dem att "bara vara sig själva" blir jag så fruktansvärt förbannad att jag inte lyssnar på vad de säger. Det tycker jag är att skjuta sig i foten.


*Hon skriver om detta i sin nyutkomna självbiografiska roman Kärleken i Julia Anderssons liv

Inga kommentarer: