Mymla på bastuvägg

Tillbaka i snusdoftande Göteborg, utan bagage men med mymmelkropp. Mymmelkropp som har svettats i bastuvärme och doppats i iskall vik. Mymmelkropp som kunde kallas hel och ren, så vi kan kalla den så. Hel och ren. Något allmänt förvirrad över tillvaron men tillräckligt sammansatt för att erkänna förvirringen. 

Plan B

Visste någon att man kan få jäkligt ont i sin högra axel om man inte har cyklat sedan september? Nej, jag trodde väl det. Så är det i alla fall, men det var det värt. Nästa steg skulle bara vara att fixa en cykel i Göteborg eftersom det ser ut som om att det kommer att fortsätta vara min boningsort i höst. Jag hade också lite andra eventuella höstplaner, men de ser inte ut att bli av och jag försöker fråga mig själv: hördu Londonina, blev du inte besviken nu? 

Det officiella svaret: Nej inte alls, vad skönt att inte behöva stöka och flytta en gång till.

Det ärliga svaret: Ja, det är väl klart, men det är skönt att inte behöva stöka och flytta en gång till.

Skillnaden mellan svaren är tillräckligt liten för att jag ska vara nöjd. Ibland brukar jag komma med välvalda tips (som jag är säker på att ni alla skriver ner i era specialhäften som ni använder för att nedteckna mina visdomsord), denna gång lyder tipset: om det bara går, se till att plan B också lika gärna kunde vara plan A, det underlättar märkbart.

Den som tyckte att detta var världens sämsta tips någonsin kan jämföra det med det visdomsord som talaren på syster Es dimission valde att avsluta festligheterna med:

Talare: "Tandkrämstuben är som mamma. Den tar aldrig slut."

I made it

Den lilla tystnaden här har inte berott på att jag har tvingats tuffa/paddla mig fram i maklig takt mot Österbotten, utan helt tvärtom. Jag kunde hoppa på mitt plan som planerat och har nu acklimatiserat mig synnerligen väl. Det är ju fortsättningsvis här min säng står för sjutton. Ett hett tips till den som har tänkt byta land si så där en gång om året: köp inga möbler. Du kommer bara att sakna dem. 

Två andra saker som gör det roligt att vara hemma:

1. Jag hittar roliga saker i klädskåpet, som den här tuffingen.

2. Min bokhylla. Behöver jag säga mer?.

Ja jo ja, och så printade jag för första gången ut det första (någorlunda hela) utkastet av min gradu. Cheesus, vad tjockt det blir. Jag hade ingen aning. Nu försöker jag bara ignorera det faktum att jag ska borde läsa igenom hela skiten ett varv innan jag försätter min handledare i djupa plågoryckningar. Jag är alltså inte färdig, då kommer det nog att bli ett skrytsamt inlägg utan like, tro mig. Men jag tänkte att min handledare kunde få läsa igenom helheten medan jag semestrar och dricker examensskumpa. Alltså borde jag lägga ifrån mig datorn och ta mig an min egenhändigt ihopsnickrade kvällslektyr. Istället för att göra som igår och idka högläsning av Vem ska trösta knyttet? med syster yster den yngre. Ni hör väl förhoppningsvis själva vad som låter som det roligare alternativet. 

Askiska

Jag: "Snälla snälla aska, kan du ta en omväg runt Landvetters flygplats imorgon på förmiddagen?" 
Askan: "I can't hear you, and even if I did, it's not like I speak Swedish."


Någon som pratar askiska?

Den finaste gubben

Sådär apropå ingenting tänkte jag liva upp denna stressiga jag-hoppas-att-askmolnet-inte-tvingar-mig-att-boka-om-min-resa-dag med ett par bilder på världens bästa man. Av alla gubbar jag tillbedjer i denna min nördiga tillvaro kan jag med all säkerhet säga att denna gubbe är den mest ultimata av dem alla. .

Freddie, åh Freddie, varför låter det så hemskt när jag ylar med till din fagra stämma?

Denna gigantiska affisch köpte jag från Prisma när jag gick i tvåan, den kostade 60 mk 
och syster yster den äldre tyckte att den var hemsk. Jag tycker att det var mitt bästa 
köp ever.

Som avslutning kan jag ge några tips på hur Queen kan bli en del av just Din vardag.*

När du städar: "I Want to Break Free" 

När du vill dansa: "Don't Stop Me Now"

När du är kärlekskrank: "Somebody to Love"

När du livet känns skört och sorgligt: "Who Wants to Live Forever"

Närsomhelst: "The Show Must Go On"

Så, bara att sätta igång!

* Jag tror att det här inlägget kan vara med och tävla om titeln "det nördigaste inlägget på Londoninas blogg"

Balsam efterfrågas

Det finns telefoner som känner av var du befinner dig i världen.
Det finns läppglans som förstorar läpparna.
Det finns linser som får pupillerna att se ut som stjärnor.
Det finns trådlösa hörlurar.


Det som inte finns är däremot ett balsam för akademiska texter.* 


Ett litet måndagsuppdrag till den som känner sig sysslolös.




* Bruksanvisning: applicera på torrt, halvfärdigt utkast. Låt verka i 5-7 minuter. Skölj med varmt vatten tills texten känns mjuk och går lätt att reda ut. Vid kontakt med ögonen: skölj med rikligt med vatten.

Om jag tar en tupplur kanske?

Jag blir lite smånervös av att läsa om att Grimsvötn har ett utbrott eftersom jag tänkte flyga mot Österbotten om bara ett par dagar. Senast det var aska i luften var föräldrarna på besök i ett blommande London och då var det mest bara trevligt. Men denna gång har jag ett datum att passa eftersom syster yster den yngre blir utexaminerad kulturmontör, och jag har redan bokat om mitt flyg en gång efter att AirBaltic var så vänliga att meddela mig att de hade ställt in hälften av min resa, biten mellan Göteborg och Riga. Jag hade inte direkt lust att cykla till Riga så det bidde en ny bokning. 

Det är bara att hålla tummarna för att vindarna inte ska blåsa askan mot Skandinavien. Elín, if you're reading this, maybe you could bring some friends to the volcano and blow towards the West?

Här väntar jag ut askmolnet (eller egentligen migränen) på föräldrarnas hotellrum i april i fjol

Karaktärsdanande ovisshet

Det dimper ner fina inbjudningar i postlådan (okej, en inbjudan, men ändå) och det kommer goda nyheter från vänner som gör mig så glad så glad. Samtidigt ter sig tillvaron väldigt spretig för tillfället. Kanske är det här ett år då det är meningen att jag ska inse att jag ska föreställa vara vuxen nu eftersom folk och fä börjar hitta sina platser i världen. Eller för att folk och fä plötsligt står inför stora val som handlar om att de försöker hitta sina platser i världen. 

Det känns lite som när jag slutade gymnasiet och allting var så himla spännande. Fast då låg spänningen mest i tanken på att flytta hemifrån, det var en spänning som jag tror att åtminstone de  som är uppvuxna i mindre städer utan universitet är rätt så förberedda på. Nu tycker jag att spänningen är lite mer på allvar, det är liksom större saker står på spel. Och jag försöker om och om igen intala mig själv att det är karaktärsdanande att göra saker man är rädd för. Trots att det skrämmande inte handlar om det jag ska göra som om att jag inte har någon aning om vad jag ska göra.

Någon som känner igen sig?

Omöjligt uppdrag?

Det är inte helt lätt att komma igång på förmiddagarna efter att ha gått igenom dagens finländska webbtidningsskörd, ibland blir man så förbannad att man inte vet vad man ska ta vägen. Som det ser ut nu är dock det bästa jag kan göra att på något magiskt sätt försöka förvandla min ilska till kreativitet.

Hurtfriskt eller hur?

Och det är nog lite för hurtfriskt för min smak också men vad gör man när man har sagt till sin handledare att man ska skicka in sitt första hela graduutkast om en vecka? Man försöker vända faktumet att en massa människor i Finland för tillfället tillåts bete sig som svin till något produktivt. Ni hör hur det låter. Inte riktigt klokt. 

Tack tack tack

Ytterligare thxthxthx som jag kan skriva under på:


Dear my obsession,
Thanks for having settled in and around coffee. You have been, and could be, directed at far worse things.
Take care,
Leah

Söndagssaker

Det regnar i Göteborg, det regnar och är söndag och det är en utmärkt kombination. En sån kombination gör att jag med gott samvete kan stanna hemma hela dagen och göra en massa söndagssaker. Som att äta morgonmål och se på Mitt i naturen, som att göra yoga, som att titta på Dawsons's Creek - en O så tonårsnostalgisk upplevelse som dock får mig att undra varför manusförfattarna inte skrev ut Dawson ur serien. Herregud vilken mjäkig karaktär han är. Trots det gör serien att jag slungas bakåt i tiden och minns precis hur det var att vara tolv år gammal och olyckligt kär.

Men det finns också andra söndagssaker att göra: som att dricka kaffe och äntligen komma mig för att recensera Mia Öströms debutroman Den du söker finns inte här som en otroligt sinnrik text som får mig att önska att jag hade någon att högläsa för.

"Floden glider mot havet. Vet den om att den är på väg dit? Hur känns det att rinna ut i något som aldrig tar slut?"

- Mia Öström, Den du söker finns inte här (2010)

Killing some darlings

Bla bla bla Blogger fungerade inte bla bla bla. You get it. Jag sitter i läsesalen och inser att det kapitel jag skriver på kommer att bli alldeles för långt och att jag faktiskt inte håller på med en doktorsavhandling utan en gradu. Så nu killar jag en massa darlings. I morse tyckte jag att mitt vardagsliv måste verka ganska patetiskt med tanke på att jag den här helgen bara ska jobba och sen sitta hemma och glo på tv. Men så påminner jag mig om att jag faktiskt var ute på vift tidigare i vecka, här får ni några bilder på husfasader i Gamla Stan to prove my point.*

Jag vill också bo i ett karamellhus

Om jag skrev en encyklopedi (?) skulle denna bild kunna finnas bredvid 

uppslagsordet frihet

Den här fasaden påminner mig om när mitt gymnasium forftarande var knallgult. 

Those were the days.

* Point being: åh, en så kosmopolitiskt och världstillvänd tillvaro jag lever. I motsats till: hu, vilken världsfrånvänd eremit jag är.

Se Paul Auster live - check

"My name is still somehow connected to these three little books, and I guess that's better than nothing."

Det sa Paul Auster på tal om The New York Trilogy och på tal om att han inte tänker tillbaka på de böcker han redan har skrivit. När en bok har publicerats är den redan ointressant för honom, det är något färdigt som inte har att göra med nuet, det intressanta är vad som kommer sen. Och han arbetar på en annan bok, en självbiografisk text "that isn't an authobiography", men som kommer att handla en hel del om hur han förhåller sig till sin egen kropp.

Vad ska man säga? Kanske att eder Londonina gick lite sönder av förväntan och fick lust att skriva fyrtiosju artiklar och tretton uppsatser till om kroppen och om konstruktionen av maskulinitet i hans övriga romaner också.

Innan själva programmet började stod jag och svettades av nervositet tillsammans med en lång rad andra Austernördar, däribland en mamma med en trött tvååring, en trevlig naturvetare som jobbade på bokhandel och som jag först trodde också var författare eftersom hon såg så bekant ut (det var hon inte men hon tog det som en komplimang), samt litteraturvetaren samt blivande bibliotekarien A som gladeligen övertog min extrabiljett. Efter dryga fyrtiofem minuter lufsade han sedan in. Kön var så lång att han inte hann skriva några dedikationer - skitsamma tyckte jag eftersom det oberoende alltid känns väldigt opersonligt att stå i en kö med hundra andra läsare som precis som jag slänger fram sina exemplar av The New York Trilogy för denna lufsande gigant.

Senare intervjuades Auster av norrmannen Hans Olav Brenner som är programledare för ett litteraturprogram på NRK. Han var precis ett lagom kufiskt val av moderator, och han lyckades får Auster att prata på om en mängd olika saker utan att det blev flummigt. Auster berättade bland annat följande:

- att han medverkar i Charlotte Ramplings film The Look som för tillfället tävlar i Cannes

- att det hus som stod som inspiration till huset i Sunset Park (2010) har demolerats och att en av de få saker som finns kvar av det är de fotografier som han själv tog av huset som inspiration för sitt romanskrivande

- att hans namn har varit inblandat i en italiensk litteraturskandal där en journalist under flera års tid lyckade publicera falska intervjuer med en mängd kända författare,  däribland han själv men också Philip Roth, och att dessa "intervjuer" sannolikt kommer att ges ut i bokform någon gång i framtiden

Han sa förstås så mycket mer. Men jag tror att detta får räcka. Jag och A som jag sedan satt och fnissade och antecknade bredvid var överens om att det var en väldigt lyckad intervju. Och tro det eller ej, men jag fick inte dåndimpen. Istället blev jag varm inombords och väldigt, väldigt inspirerad.

Pinsamt mörk bild, men här står Auster tillsammans med intervjuaren Hans Olav Brenner samt mannen (vars namn jag inte uppfattade) som introducerade dem båda. Här fick solglasögonen i alla fall åka av. 

Pensionerad polis?

En bild kan verkligen säga mer än tusen ord, men jag lovar, jag återkommer med även verbala intryck av gårdagen inom kort. Tills dess kan ni njuta av uppenbarelsen nedan och säga vad ni tycker att det ser ut som. Jag säger pensionerad polis.

Mannen, myten... eh... polisen?

OBS! Extra Austerbiljett säljes!

I min iver inför morgondagens slutsålda Austerevenemang har jag helt glömt bort att jag har en extra biljett till den stackare som blev utan. Den kostar (precis som när jag beställde den) 150 kronor och säljes till den som först hör av sig. Om någon bloggare med flera läsare än mig, ska vi säga typ Bokbabbel, råkar läsa detta så kan jag ju säga att det går mycket bra att länka till mig. Om biljetten inte säljs innebär det ju en tom och ledsam stol i Kulturhuset. 

Maila mig på othmannina@gmail.com så fort som möjligt om du är intresserad!

It's all happening

Att skriva en lördag

Kvitt kvidevitt kvitt kvium kvitt säger fåglarna utanför läsesalen, efter en kall vecka är det varmt igen och det ska picknickas och tas vara på. Jag sitter med ett korrekturläst gradukapitel och försöker tänka att nämen oj vad roligt det är att skriva, så roligt att jag mer än gärna gör det på en lördag också. Men koncentrationen börjar sina.

Maskulina identitetsprojekt i all ära, men nu skulle jag ha lust att sätta mig i solen.

Kanske också för att jag precis har börjat analysera slutet på Invisible och ärligt talat inte vet hur jag ska tolka det. På tisdag har jag dock den stora äran att se och lyssna på Mr. Auster himself, kanske jag borde fråga honom vad han egentligen menar. Och sen bara strunta i att jag i alla övriga sammanhang skyr tolkningar som baserar sig på författarens intentioner som pesten.

Propplösande psalmer

En konstig bild av denna annars rätt så produktiva dag:

Samtidigt som propplösaren verkar i mitt igenproppade handfat lyssnar jag på sommarpsalmer via YouTube.

Nej, jag saknar inte den finska kyrkans inkränktande på min skolvardag. Ja, jag saknar sommarpsalmerna vi sjöng vid skolavslutningarna.

Trädgårdsveckor?

Om denna gradu var ett träd som försökte sträcka ut sina grenar mot solljuset så hindras det just nu av en massa sly. Skogsgläntan där trädet växer är i behov av att krattas och ansas. Dessutom är trädet angripet av mögel på vissa ställen. Trädgårdsmästarens största skräck är för tillfället att upptäcka mögel också på stammen. Och det finns verkligen inte tid att plantera flera träd.

Så: fram med sekatör och något att stötta upp grenarna med. Nu ska denna trädgårdsmästare arbeta till det bildas blåsor på händerna. 

Calvino och Bokens och rosens dag

Ja jag vet, det verkar ibland som om jag tjatar om Italo Calvino typ en gång i veckan. Men nu tänkte jag bara meddela att den som har möjlighet att få tag på pappersutgåvan av Österbottens Tidning idag kan läsa en artikel och kolumn om Om en vinternatt en resande egenhändigt ihopsnickrade av undertecknad. På samma sida hittar du också en intervju med den eminenta läsaren Ellen som  här bloggar om saker hon gjort och åsikter hon har.