Vidskepelsen

Som det ofta är i sådana här sammanhang brukar tystnad tyda på att någonting är på gång. När man vet det blir det mesta lite mer spännande. Jaha, hon sa så. Tänker man kanske först. Men sen. Alltså, vänta. Vad var det hon inte sa? Det gäller framför allt böcker. Bra böcker. De böcker jag tycker minst om är böcker där det sägs alldeles för mycket. Och då menar jag inte tjocka böcker. Tjocka böcker är bra. Jag menar böcker där författaren har skrivit sönder det som ska berättas. Nej, jag behöver inte veta att Märta har gråa strumpor på sig idag om det inte är viktigt för handlingen förstås. 

Jag är vidskeplig. Jag inbillar mig att saker och ting inte kommer att hända om jag pratar om dem för mycket. Det sjuka är bara att jag tycker att min egen vidskepelse är så löjlig att jag försöker motarbeta den på alla sätt. Istället för att vara tyst och inte prata om den där ansökan jag skrev om för ett tag sen - för att ta ett aktuellt exempel - har jag nog pratat om den med exakt alla människor jag har träffat i Göteborg hittills i år. Som om pratet skulle få vidskepligheten att blekna bort, försvinna bakom orden och gesterna.

Det kan vara fint att bo i studentbostad. Man träffar mycket människor. Man träffar inga människor. Man kan välja precis hur ensam man vill vara. Det låter fint. Att säga så. Som om jag verkligen hade reflekterat över det. Det kan också vara hemskt att bo i studentbostad. Man kan känna sig ensam. Man kan känna sig mindre som sig själv när man blickar ut genom fönstret och vet att alla rum ser exakt likadana ut. Det är mer sant. 

Nu, alltså. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske. Nu flyttar jag härifrån. Ut ur mitt rum. In i ett annat rum. Bort från den här stadsdelen, in i en annan. Lite längre bort, lite närmare. Ett eget (delat) kök. Ett eget (delat) vardagsrum. Vem jag ska bo med? Det vet jag inte riktigt ännu. Det är lite skrämmande, men ännu mer skrämmande skulle vara att stanna där jag är nu.

Mymmelskåderi

Jag säger som Temumriken och inleder lite avvärjande med att konstatera att jag inte brukar göra listor, men jag håller samtidigt med nämnda mumrik om att frågorna nedan är ovanligt bra. Ska sålunda ägna mig åt några rader navelskåderi. Till skillnad från alla mina övriga blogginlägg vill säga...

Vad gjorde du för tio år sedan?

Jag gick i nian i högstadiet. Var väl helt nöjd med tillvaron vill jag minnas, om man då inte beaktar det helvete som högstadietiden naturligtvis är. Jag höll föredrag om Tolkien och lärde mig skriva mitt namn med alvskrift, ville se ut som Janis Joplin och köpte väldigt många skivor.

Vad gjorde du för fem år sedan?

Jag var precis som Temumriken (öhöm öhöm, kan här månne anas ett samband?) andra årets studerande vid ÅA och hade nästan bott ett år tillsammans med Kristin. Jag var med i en massa föreningar och drack en massa öl och träffade nya människor hela tiden. Det var roligt, men också ganska påfrestande.

Vad gjorde du för ett år sedan?

Jag gjorde ungefär samma sak som nu, satt i läsesalen och skrev uppsats, satt på café och skrev recensioner. Men jag ifrågasatte nog min tillvaro mer än jag gör just nu. Eller frågorna kom från ett ostadigare plan. Jag inbillar mig att jag har lite, lite fastare mark under fötterna nu.

Fem snacks du gillar

Snacks alltså. Är inte så bra på snacks. Så jag ignorerar den här kategorin. Har också ibland känslan av att de här små, till synes irrelevanta frågorna avslöjar mer om mig än jag är villig att bjuda på.

Fem sånger du kan hela texten till

Här börjar jag också trilskas. Kan texten till så många sånger och så fort jag försöker välja vilka jag ska nämna blir jag så äckligt självmedveten om hur jag försöker bygga upp alternativt inte bygga upp min identitet här, så vi gör så här istället:

Fem sånger du inte kan hela texten till men sjunger ändå

• Den där sången där man sjunger "Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor...". Jag sjunger den hela tiden just nu eftersom jag precis har upptäckt palsternackans förträfflighet.

Det får faktiskt räcka så. För det är den enda sång jag sjunger just nu så jag kan inte ens komma på någon annan.

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär

Usch, får obehag av tanken och vill inte tänka den till slut. Jag skulle säkert bli fasansfullt snål och hemsk på alla vis.

Fem dåliga vanor

• Jag lämnar av någon anledning små ostbitar efter mig i köket jag delar med sju andra människor. Men ingen har vågat klaga ännu.
• Jag knäcker mina leder. Ja, alla.
• Jag prata. Jag gör det mest hela tiden. 
• Jag har ett twitterfönster öppet samtidigt som jag jobbar. 
• Jag lämnar hår i duschsilen. Jag har ju inte brillorna på mig när jag duschar direkt och jag har väldigt dålig syn, så jag ser det helt enkelt inte då när det faktiskt är relevant.

Fem saker du gillar att göra

Här lämnar jag bort det uppenbara som att läsa, dricka kaffe, umgås med vänner och sånt tjafs.

• Lyssna på radio
• Få andra att skratta
• Slöskypa med lillasyster
• Spela sällskapsspel (med rätt människor)
• Vara ensam

Fem saker du aldrig skulle klä dig i

Man ska aldrig säga aldrig.

Fem favoritleksaker

• Datorn
• Gitarren
• Skrivhäftet
• Mp3-spelaren
• Pressopannan

Om ni har läst så här långt förtjänar ni en belöning. Här varsågod, några bilder på två författare som jag tycker lite särskilt mycket om just ikväll. Klicka på namnet för bildkälla.

Clarice Lispector

Georges Perec

Val, nej jag menar pingvin

Försökte diskutera presidentvalet med pingvinerna i Slottskogen,
men de var inte så intresserade. Valvakande pingviner är inte en så
vanlig syn.

Det handlar inte om snö

När snöflingorna landar på gatorna i Göteborg blir människorna nervösa. De tassar försiktigt över övergångsställena med sina alldeles för hala skosulor, de försöker skydda sig mot blötsnön i sina för tunna jackor. Spårvagnar och bussar vilar från sina plikter. Ingen tvingar dem att ta sig igenom den vita väggen, ingen vet vilka faror som kan lura där bakom. Från studentbostadskomplexets kvadratiska innergård syns förvånade utbytesstudenter stå vid sina fönster. Snart kommer ett gäng tyskar eller spanjorer att bygga en snögubbe mitt i kvadraten, så är det alltid. En snögubbe som kommer att smälta bort under kvällen, för plusgraderna tar alltid med sig snön. Det är januari och jag tillåter mig att slappna av i ett par dagar. Ingen snöstorm hindrar det faktum att jag skickade in min viktiga första ansökan i torsdags. Kanske lurar jag mig själv när jag tänker att det inte gör något om det inte går vägen eftersom jag nu tror mig veta vad det är jag vill göra. Kanske lurar jag mig själv när jag låtsas som om snön där ute inte oroar mig lite eftersom jag ska åka med en vagn ikväll. Kanske, kanske inte, kanske nog, kanske kanske. Det finns för många ord. Men där ute är allting vitt, och det får räcka just nu. 

Dagens look

Om du ser detta ansikte på stan råder jag dig att ta en omväg.

Möbler

Det borde instiftas ett pris för människor (som jag) som är experter på att möblera om i små utrymmen. Att möblera om är terapeutiskt för mig och jag gör det ofta när det är något som ska förändras, det kan handla om allt från årstidsväxlingar till nya kurser. När jag bodde i London på ca 10 kvadratmeter lyckades jag också möblera om flera gånger. Då var det visserligen lite som att sitta fast i en stor Rubiks kub: om jag flyttar sängen två decimeter åt vänster kan jag lyfta stolen hit till höger och sen knuffa skrivbordet lite längre in i hörnet. Det är som tur inte fullt så trångt där jag bor just nu. 

Till min samtidiga förskräckelse och glädje fick den här ommöbleringen mig att inse att jag behöver en till bokhylla. Nu är i och för sig nästan hälften av böckerna i min hylla bibliotekslån, men faktum är att min nu nästan fulla hylla resulterar i att jag inte har någonstans att lägga mina andra prylar. Ja, det skulle vara golvet då. Och där hamnar ju en hel del förr eller senare. Men det är inte särskilt hållbart i längden. 

Måndagssnö

Se där, jag lyckade visst få med mig snön till Göteborg! Trots att det kommer att betyda kaos i alla dess former är det just nu bara vackert. Det lyser upp mitt annars ganska mörka rum och gör att jag får lite mindre ångest över klimatuppvärmningen.

Det skrivs och planeras så det ryker om det just nu och jag lovar bort artiklar till höger och vänster. Det är roligt men tyvärr får man sällan betalt för sina litteraturvetenskapliga gärningar. Det är en fine line det där, att bli smickrad över att någon tycker att man är kompetent nog att uttrycka sig i skrift och att samtidigt alltid höra satsen "Ja, det betalas ju inget arvode för det här men...". Med tanke på att jag inom en snart framtid ska punga ut med några hundra euro för en rotfyllnad (exakt, visst är det lockande) skulle det förstås vara roligt med ett litet plus på konton. Nåväl. Än så länge kan jag övertyga mig själv med känslan av att se mina texter i tryckt form.

Det är som om en måndag kräver ett lagom torrt måndagsinlägg som varken handlar om någonting särskilt eller innehåller ett enda ordskämt. Som liksom bara fyller ut. På det där sättet som måndagar också gör. 

Beskåda undret som åt upp min dag

Jag har länge haft en idé om att min arbetsprocess skulle gå femton gånger snabbare om jag ägde en whiteboard. Så att det faktiskt skulle gå att göra fina scheman över mina tankar och så att jag lätt skulle kunna sudda ut de mest puckade tankarna och ersätta dem med nya. Idag tog jag tag i saken. Och de senaste två timmarna har jag försökt komma på något sätt att hänga upp och pimpa min nya pryl. Det är hemskt alltså. Hur mycket tid en människa kan fördriva med en glastavla, lite gardintyg, tejp, samt nål och tråd. Allt detta för att bibban stängde redan kl.12 och mina planer på att jobba i läsesalen inte blev av. 

Om det ens såg snyggt ut skulle jag åtminstone kunna låtsas att jag har varit kreativ, men dessvärre ser det exakt ut som vad det är. Jag kallar konstverket för Whiteboard av glas fastklurad i pafflåda övertäckt med gardintyg och upphängd i remmar. 

Dagens projekt

Tisdag

Måndag

Ord och ord och skiljetecken

"Gott nytt år" är ord som lätt slinker ur munnen, jag undrar ibland vad jag menar när jag säger det till folk. Så klart vill jag att de ska få ett bra år. Men tänker jag faktiskt så just precis i när jag uttalar orden? Jag är inte helt säker. Känslan av att önska någon gott nytt år påminner mig  mera om att önska någon glada vappen. Kanske har det något att göra med att jag sällan har tyckt att det nya året faktiskt börjar i januari. Hösten har alltid varit mera av en startpunkt för mig. 

Men på något vis har jag en annan känsla just nu. En känsla av att det nya året faktiskt börjar nu. Det är varken en optimistisk eller pessimistisk känsla, mera av ett faktum. Ett skiljetecken. Ett hurudant skiljetecken vet jag däremot inte. Jag vet inte ens vad jag hoppas på. Ett kolon? Ett utropstecken? Jag hoppas förstås på någonting markant, helst inte på ett kommatecken. 

Det här med långsiktig planering är jag inte så bra på så därför vill jag önska er alla en bra början på året. Jag hoppas att januari inte blir en stressig betala-oförutsedda-räkningar-månad utan en lugn inledning på 2012. En sak i taget liksom.