När snöflingorna landar på gatorna i Göteborg blir människorna nervösa. De tassar försiktigt över övergångsställena med sina alldeles för hala skosulor, de försöker skydda sig mot blötsnön i sina för tunna jackor. Spårvagnar och bussar vilar från sina plikter. Ingen tvingar dem att ta sig igenom den vita väggen, ingen vet vilka faror som kan lura där bakom. Från studentbostadskomplexets kvadratiska innergård syns förvånade utbytesstudenter stå vid sina fönster. Snart kommer ett gäng tyskar eller spanjorer att bygga en snögubbe mitt i kvadraten, så är det alltid. En snögubbe som kommer att smälta bort under kvällen, för plusgraderna tar alltid med sig snön. Det är januari och jag tillåter mig att slappna av i ett par dagar. Ingen snöstorm hindrar det faktum att jag skickade in min viktiga första ansökan i torsdags. Kanske lurar jag mig själv när jag tänker att det inte gör något om det inte går vägen eftersom jag nu tror mig veta vad det är jag vill göra. Kanske lurar jag mig själv när jag låtsas som om snön där ute inte oroar mig lite eftersom jag ska åka med en vagn ikväll. Kanske, kanske inte, kanske nog, kanske kanske. Det finns för många ord. Men där ute är allting vitt, och det får räcka just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar