Vidskepelsen

Som det ofta är i sådana här sammanhang brukar tystnad tyda på att någonting är på gång. När man vet det blir det mesta lite mer spännande. Jaha, hon sa så. Tänker man kanske först. Men sen. Alltså, vänta. Vad var det hon inte sa? Det gäller framför allt böcker. Bra böcker. De böcker jag tycker minst om är böcker där det sägs alldeles för mycket. Och då menar jag inte tjocka böcker. Tjocka böcker är bra. Jag menar böcker där författaren har skrivit sönder det som ska berättas. Nej, jag behöver inte veta att Märta har gråa strumpor på sig idag om det inte är viktigt för handlingen förstås. 

Jag är vidskeplig. Jag inbillar mig att saker och ting inte kommer att hända om jag pratar om dem för mycket. Det sjuka är bara att jag tycker att min egen vidskepelse är så löjlig att jag försöker motarbeta den på alla sätt. Istället för att vara tyst och inte prata om den där ansökan jag skrev om för ett tag sen - för att ta ett aktuellt exempel - har jag nog pratat om den med exakt alla människor jag har träffat i Göteborg hittills i år. Som om pratet skulle få vidskepligheten att blekna bort, försvinna bakom orden och gesterna.

Det kan vara fint att bo i studentbostad. Man träffar mycket människor. Man träffar inga människor. Man kan välja precis hur ensam man vill vara. Det låter fint. Att säga så. Som om jag verkligen hade reflekterat över det. Det kan också vara hemskt att bo i studentbostad. Man kan känna sig ensam. Man kan känna sig mindre som sig själv när man blickar ut genom fönstret och vet att alla rum ser exakt likadana ut. Det är mer sant. 

Nu, alltså. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske. Nu flyttar jag härifrån. Ut ur mitt rum. In i ett annat rum. Bort från den här stadsdelen, in i en annan. Lite längre bort, lite närmare. Ett eget (delat) kök. Ett eget (delat) vardagsrum. Vem jag ska bo med? Det vet jag inte riktigt ännu. Det är lite skrämmande, men ännu mer skrämmande skulle vara att stanna där jag är nu.