Att ta det där extra skuttet

Under veckan som gått gjorde jag följande: sammanställde och skickade in en doktorandansökan, provjobbade på ett café, packade, städade, flyttade, samt hade besök av storasyster. 

Jag tror att jag ska ta det lite lugnare under veckan som kommer.

Det är inte helt vant att bo så som jag bor ännu. Jag delar min lägenhet med en annan person jag aldrig har träffat tidigare och som för tillfället bara bor här sporadiskt. Och ibland kommer det att finnas en busig liten pojke här som bland annat berättar allt han vet om Star Wars-lego. 

Det passar mig utmärkt. Att ha en lite mysko boendesituation. Den biten är bara kul. Men det hindrar inte att det är ovant, ovant att känna efter hur man delar på utrymmen, när man ska dra sig tillbaka, när man har dragit sig tillbaka för mycket.

Sådana saker. Sånt som egentligen mest handlar om en själv och hur man rör sig i rummen. Sånt som visar sig vartefter, när man har blivit lite bekvämare med sina väggar och golv, när man inte längre snubblar över alla märkliga trösklar och nivåskillnader mellan rummen utan automatiskt tar det där extra skuttet, dämpar det där ena steget. 

Och den största njutningen hittills: att koka kaffe vid egen spis. Samt, bör medges, att kunna lämna högar med odiskad disk och tänka den dekadenta tanken jag diskar senare, kanske till och med först imorgon. Alla ni som har erfarenhet av kollektiva kök vet vad jag pratar om.