Jag står bakom disken på caféet och lyssnar på Oh, Harry som har en liten intim spelning, jag har jobbat hela dagen men fortsatt av bara farten. Caféet är fullt och i ena hörnet står tvåmansbandet och spelar och jag och min arbetskompis börjar fnissa för vi inser att det är helt otänkbart att skumma mjölk med espressomaskinen om vi inte vill bli delaktiga i kvällens konsert.
När höstmörkret sänker sig och vagn efter vagn passerar och lyser upp gatan utanför kan jag inte annat än att stanna. Stanna och bara njuta av känslan av att jag har hittat ett hem. Det går inte att leta efter de där hemmen i kartsamlingarna, det går inte att plocka fram en karta över Göteborg och säga: där, där är hemmet. För det handlar om andra sorters hem, om hem som är som punkter i ens medvetande, som tvingar en till att stanna upp och få syn på sig själv, som gör att man plötsligt märker att man har förflyttat sig hundratals kilometer mentalt utan att man har märkt något.
Och konserterna, det är alltid under konserterna som den där känslan smyger sig på. Den börjar i magen och sprider sig uppåt mot bröstkorgen och det är en värme. Fast den här gången är värmen uppblandad med något annat, något som spritter och klänger, något som spretar och undrar. Saker och ting håller på att ordna upp sig. Mer än så vill jag inte säga just nu. Annat än det som också Oh, Harry säger, shift happens.*
*Videon är kanske världens gulligaste, så bara för den sakens skull tycker jag att ni ska lyssna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar