söndag 2 september 2012

Återkommande författare 3: Virginia Woolf



Det är något lite underligt med mitt förhållande till Virginia Woolf (1882-1941). För jag har långt ifrån läst allt hon har skrivit, men har exempelvis läst Orlando (1928) åtminstone tre gånger. Och det är ganska få gånger med tanke på hur mycket jag älskar att läsa om böcker. Men hon har alltid funnits där, åtminstone sedan gymnasietiden. Till en början kanske mest som en fascinerande person, ni vet, en sån där författare man bara är tvungen till att försöka läsa när man är sjutton år, antagligen olyckligt kär och djupt försjunken i sig själv, men medan man samtidigt vill lära sig allt om vad det innebär att läsa och skriva. Men sen så småningom börjar man inse att de där orden man läser faktiskt gör nånting med ens inre, man ryser till, och ser plötsligt saker man aldrig tidigare hade sett.

Vad vill jag riktigt säga med den här osammanhängande inledningen? Jag tror att det är så här. Jag tror att jag har någon konstig tanke om att jag inte är tillräckligt mogen ännu för att låta mig omslutas helt av Woolfs texter. Inte för att hon är svårläst, för det tycker jag verkligen inte. Det finns så mycket humor i hennes texter, nu när jag läste Orlando den senaste gången (i Margareta Ekströms förträffliga svenska översättning) skrattade jag högt flera gånger åt beskrivningar som:

[Orlando] började nu umgås mycket med geniala människor. De var inte så olika resten av oss som man kunde förmoda. Hon fann att Addison, Pope och Swift var förtjusta i te. De tyckte om bersåer. De samlade små bitar av färgat glas. De älskade grottor. [...] (Vi klottrar ner några funderingar som de kom för Orlando, huller om buller.) Först förebrådde hon sig själv för att lägga märke till dylika småttigheter och hade en särskild bok för att skriva ner deras minnesvärda yttranden, men sidorna förblev tomma.

När jag bodde i London skrev jag en aningen överspänd uppsats om representationen av samhällsförändring i Mrs. Dalloway (1925) och läste då romanen för andra gången. Den första gången förstod jag ingenting och kunde inte följa handlingen alls. Vid andra läsningen kunde jag inte för mitt liv begripa vad det var jag inte förstod den första gången (även om jag började misstänka att det i själva verket handlade om min bristande gymnasieengelska). 

Så kanske är det den här läsupplevelsen som gör att jag närmar mig Virginia Woolf med långsamma steg. Det är inte det att jag är rädd för att missförstå något, vid det här laget har jag  nog läst så mycket att klarar av det mesta, men lite rädd är jag för att skynda igenom hennes böcker. För det händer lätt att jag blir så ivrig, så ivrig, att jag kastar mig över en författares hela litterära produktion på bara några veckor. Och Virginia Woolf är värd bättre än så.

Inga kommentarer: