tisdag 12 mars 2013

Flyt och oflyt


Det var ett tag där, en tid tillbaka, då allt bara hakade upp sig. Slammade igen, fastnade. Fastnade. Känslan av att fastna i sig själv är tung, som att aldrig tänka en ny tanke, allt bara upprepar sig. Finns det någon naturvetenskaplig förklaring till att en olycka sällan sker ensam? Jag vet inte. Men när jag precis hade flyttat till Göteborg och gick omkring och var ledsen för att det inte var London samtidigt som jag försökte skissa konturer kring mig själv då visste jag att det var en begränsad period. Att det inte alltid skulle kännas fel. Det paradoxala är just att den vetskapen inte hjälper. För det finns ändå nånting nödvändigt i de där tunga perioderna. Inte roligt, inte positivt, men det ger en nånting att luta sig mot. En kontrast. Som om det är där de riktiga konturerna uppkommer, inte i själva situationen men i mellanrummet mellan en känsla och en annan. 

Det är också konkreta saker som förändras, en bostad, ett jobb, nya människor, vädret. Att en gata plötsligt är ens egen på ett nytt sätt trots att man har gått där hundratals gånger. Den perfekta koppen kaffe i precis rätt ögonblick. Att man kommer ihåg att man köpte ett C-munspel en gång i gymnasiet och plötsligt får lust att lära sig spela. 

Inga kommentarer: