Mellanrum och tomrum

Ni har kanske märkt att jag har bytt namn på bloggen. Till Mellanrum. Vad är ett mellanrum? Är det ett rum inklämt mitt i något annat, något som inte är ett rum? Eller bara ett ingenting mellan två rum? Jag tänker inte på mellanrummet som en frånvaron, mer som sekunderna strax efter att man har andats ut och precis ska dra in nästa andetag. Det finns luft i mellanrummen. 

Men det finns också mellanrum som är oförklarliga. Mellanrum som är mer frånvaro än hemlighet, mer ingenting än någonting. Kan ett mellanrum också vara ett tomrum? Idag är det så. Idag är tomrummet min småkusin som gick bort för två år sedan. 

För tre år sedan hälsade jag på dig i Frankrike. Då pratade vi mycket om vad sjutton vi skulle göra av våra liv, kanske starta ett humanistkollektiv för oss och alla våra andra arbetslösa humanistkusiner. Vem skulle vilja anställa oss? Det var vår och vi gick omkring i din stad och jag kunde inte riktigt fatta att fransmännen faktiskt gick omkring med baguetter under armarna. Det var en lite ny situation, att mötas ute i världen. Inte bara hemma i viken bland roddbåtar, sena nätter och gitarrer. Det var något jag hade sett fram emot. Det där steget man måste ta med människor man har känt hela livet, steget från barndomsvänskap till vuxenvänskap. Vi hann inte särskilt långt, men jag är otroligt glad och tacksam för att jag fick en glimt av ditt vuxna liv. Du var lycklig och du fick mig att fatta att det inte är något man bara blir. Man måste också jobba på att bli det. 

Tove, jag saknar dig.