Bok eller film? Bok!

Ja, jag är mer av en bokmänniska än en filmmänniska. Hade bokat in den franska dokumentären Human Geography idag, den skulle börja om tio minuter. Men tröttheten efter att ha gått upp klockan halv fyra två dagar i rad, tröttheten och - jo, boken. Boken är Hugh Howeys Shift, så bra den är. Fast egentligen, kunde även säga böckerna, för Shani Boianjus Det eviga folket är inte rädda är också skitbra. Det finns en massa böcker jag vill läsa just nu, helt i motsats till i höstas.

Tänker att det är lite för tidigt att gå och lägga sig när klockan är halv sex. Men snart. Ett tidigt jobbpass kvar och sen är det äntligen helg.

Jo just ja, och så är jag typ helt bedövad i fejset också. Älskar tandvården.

Gnället

Det har varit helg, nu igen. Mitt huvud är helt tomt på idéer, jag känner mig passiv och stressad på samma gång. Av stillheten. Av att alla liksom verkar vänta på att någonting ska hända. Det kryper i benen på mig och jag skulle gärna lägga mig under en varm filt med en bok, läsa lite, slumra till, och vakna upp i mars nån gång. 

Är det bara jag? Vad gör ni egentligen den här tiden på året?

Men igår var jag inte gnällig, igår satt jag på en restaurang tillsammans med Hanna, min vän Linda och min kollega Johanna. Så hungriga var vi, och så fort åt vi när maten kom in, elva smårätter på en palestinsk restaurang som jag har varit på en gång tidigare. Jag glömmer ibland hur roligt det är att gå ut och äta. Dock att det blir roligare av att man inte gör det så ofta. Idag började jag jobbet klockan två och hann äta frukost i lugn och ro. 

Det är också en slags kontemplativ tid detta. Att man sitter mitt emot varandra, i varsin stol, och liksom dryftar saker och ting. Livet. Vardagen. Vad man egentligen vill. Hur man ska komma på vad man vill. Hur man ska nå det man vill. Så det är kanske ska vara så här. Stilla. Så att man hinner dra efter andan innan våren faller över en som en hög med hö.

(och att man sen nyser och nyser och nyser tills man kommer på att aj jo, jag är ju allergisk)

Tänder och material

Visste ni att två tandkronor i porslin sammanlagt kostar ungefär 10 000 kronor. Kronor. The irony. Det är kostnaden utan tillhörande behandling. Alternativet är hälften så dyra tandkronor i ett plastiskt material som antagligen måste bytas ut om kanske sju år. Porslinskronorna ska i princip hålla hur länge som helst. 

Och sen är det ju det där med plastiskt material. Kompositkronor innehåller hormonstörande Bisfenol A. Visserligen finns det än så länge inga bevis på att det är farligt att använda Bisfenol A i just tandkronor, men det är inte direkt så att man längtar efter att ha ett eget litet lager installerat i kroppen. 

Det är en investering för livet det här med tandvård, jag fattar det. Men det hade ju varit så roligt att åka på en resa istället. 

Filmfestival

Så kanske jag får dra på mig kläderna då, sätta mig på cykeln och cykla hemåt i den isande motvinden, slänga in mina grejor och gå till tandläkaren för fortsatt rotfyllnadsjobb. Det lockar väldigt som ni förstår. 

Idag är det min söndag, sen blir det jobb i fyra dagar igen. Det var väldigt välbehövd ledighet. Nästa vecka är det filmfestival igen, hittills har jag bokat fyra filmer:

• Half of a Yellow Sun baserad på Chimamanda Ngozi Adichies roman med samma namn (som jag inte ännu har läst, fy skam på mig!)
• Qissa, en indisk film som handlar om en man som önskar sig en manlig arvinge och som i brist på detta bestämmer sig för att uppfostra sin yngsta dotter som om hon var en pojke.
• Human Geography, en dokumentärfilm av Claire Simon om människorna på tågstationen Gare du Nord i Paris
• Quod erat demonstrandum, rumänsk film som handlar om en matematiklärare som försöker smuggla ut vetenskapliga dokument ur landet. 

Det ska bli jättekul, dessutom kommer ju Martina hit också! Synd bara att syster yster den yngre inte är här, då hade veckan varit komplett.

 

Säger dom bä?

En sån här skulle jag vilja ha. Bara så att ni vet. Ny inneboende kanske?



Böcker jag har läst och ej läst

Jag hade gått och spanat på den så länge, faktiskt sen den dök upp på jobbet, den där boken med det snygga omslaget: Mr. Penumbra's 24-Hour Bookstore av Robin Sloan.

That's the one.

Det lät så bra: en ung man börjar jobba i en nattöppen bokhandel och upptäcker att vissa kunder beter sig mystiskt och lånar böcker enligt ett visst mönster. Eller hur?

Eller hur???

Men nej. Jag har läst halva boken och tänker inte läsa resten. Det började med att en viss sökmotor (den största, ni vet) namedroppades ungefär tre gånger på varje sida. Och varje gång huvudpersonen skulle göra något på sin dator var det nödvändigt att det stod exakt vilken sorts dator det var (läs: det märke som de allra flesta av er sitter framför just nu). Det finns en poäng med det här, tänkte jag, för boken handlar en del om gamla versus nya bokmedier. 

Men det handlar liksom inte om nånting annat. Det är bara yta. Det handlar inte om läsning. Det handlar inte om författare. Det handlar om en självupptagen, framgångskåt tjugoplussare som varken är rolig eller intressant men som trots det lyckas bli ihop med en superbrud som dessutom är datorgeni jobbande på den där största sökmotorfirman. De försöker luska ut det ointressanta mysteriet med det hemliga sällskap som Mr. Penumbra är medlem i. Jag får en känsla av att den här boken är resultatet av ett recept. Ett recept på vad man ska skriva om för att det ska intressera dagens läsare. 

Usch vad jag inte gillade den. Töntig är ordet. Vet inte varför jag reagerar så starkt, men det är längesen jag har blivit så irriterad på en bok. Kanske beror det delvis på att mina förväntningar (delvis baserade på baksidestexten) var helt felaktiga.  

Jag slängde iväg boken i affekt* och läste istället denna fina historia:

Den var lysande. Började läsa igår kväll och läste ut för ungefär en halvtimme sen. The Shock of the Fall påminner både om The Perks of Being a Wallflower och om The Catcher in the Rye plus ett slags spänningmoment. Den handlar om Matthew som förlorade sin storebror Simon som barn och som nu försöker hantera sin sorg och sina minnen av kvällen då Simon dog. Vackert och lättläst, ganska svart men också väldigt rolig. Påminner lite om Sarah Winmans When God Was a Rabbit, inte riktigt lika bra som den kanske, men väldigt läsvärd. 

EDIT: Glömde att skriva att The Shock of the Fall nyss vann Costa Book Award i Storbritannien och att boken i den amerikanska utgåvan har en annan titel, nämligen Where the Moon Isn't. Titeln har en koppling till innehållet, men ööh... konstig är den ändå.

*typ

Hyra kaninhåla?

Hemma i hemmets vrå, de egna lakanen doftar ovisshet. Det här med att hela tiden behöva leta boende. Det finns saker i livet jag hellre hade lagt energi på. Och så läser man i tidningen att det är rekordmånga som anmäler sig som bostadssökande. Hurra, jag är med om att sätta ett rekord. 

?

Ute är det äntligen snö och vinden biter i kinderna så jag svär. Att cykla i natten i minusgrader, det händer som tur inte så många gånger om året. Och jag undrar vart kaninerna tar vägen, om de kommer att skutta över cykelbanan inatt. Kanske inte. De har ju säkerligen egen bostad.

Eleanor Catton

Att jag har ungefär hundra sidor kvar av The Luminaries och att den banne mig levererar. En uppförsbacke i början med ett dussin namn man försöker hålla reda på, men nej säger jag, du behöver inte hålla reda på dem för det kommer att knytas ihop mot slutet! Och nu kan jag inte sluta läsa. 

Hokitika, Nya Zeeland där The Luminaries delvis utspelar sig.

Att jag är helt förstummad av Eleanor Cattons fenomenalitet, hur kan hon skriva så bra? Jag vill inte göra mig skyldig till åldersdiskriminering för det finns inget värre än när folk (exempelvis manliga recensenter) klappar de små flickebarnen på hjässan och säger nämen oj så duktigt flicka lilla, har du skrivit en roman? Dock tillåter jag mig imponeras av att en människa som är relativt ung (f. 1985) och har skrivit en roman tidigare skriver med en sådan auktoritet och erfarenhet. Inte en gnutta osäkerhet eller tvivel i denna författares formuleringar. 

Eleanor Catton, vinnare av Bookerpriset 2013

Inget sommarlov än

Hej. Nytt år. Januari, februari. 
Det snöar i Göteborg och det känns aningen ljusare, lättare under fötterna, även om vinden viner in under den för vida jackan när jag cyklar. 
Det händer inte särskilt mycket. Jag avskyr den här tiden på året, det minns ni kanske. Jag vill framåt, mot våren, mot den höga himlen. Jag äter joghurt med björnbär jag plockade i augusti, bläddrar i Wonderbook som jag fick i julklapp, bläddrar bland bilderna jag scannade in när jag var i Jakobstad. 

Tänker att så här hade jag hellre haft det.

En av de första böckerna jag läste själv: Malenas första sommarlov av Marita Lindquist

Finlandet

Det är grått vart man än vänder sig, norrut, söderut, ut genom fönstret, vill inte ut, sover länge och tänker att ja, sova kan man allt få göra när man är hemma hos föräldrarna på besök. Jag brukar inte syssla med nyårslöften men förra året hade jag faktiskt ett, det var att jag skulle tänka mindre och leva mer. Ganska abstrakt, men det var ett bra motto. Och med tänka mindre menade jag nog att inte tänka för mycket på småsaker som inte är viktiga, inte överanalysera alla situationer ur alla tänkbara perspektiv, utan försöka låta saker hända. 

Men det är på något sätt intressantare med andra människors nyårslöften tycker jag. Och i år har jag ingenting särskilt som jag har tänkt på. Kanske fortsätter jag bara med förra årets eftersom det liksom gjorde så att saker och ting ordnade upp sig själv inuti mitt huvud.

Vad har jag annat gjort i Jeppis?

Jag rättade till en snett hängande tavla föreställande min farfars farmor 

Jag konstaterade att min mor känner mig väl. Till höger: boken jag hade med 

mig hem som läsning. Till vänster: julklapp från mamma.